Mikael Hermansson: MP inte direkt ”verklighetens folk”
Det gröna storstadspartiets valanalys är ingen rolig läsning – åtminstone inte för den som råkar vara miljöpartist. Ska man vara helt ärlig är den ganska så förödande. Och det är nog trots allt ett ganska så välförtjänt omdöme.
Att valutvärderingskommittén, ledd av förre Boråspolitikern Johan Hellström, menar att ”partiet gjort en bra valrörelse sett till förutsättningarna” äger nog sin riktighet; det kunde varit mycket värre. Men frågan är om det är någon egentlig tröst. Delar av analysen är nämligen på samma gång avslöjande som nedslående.
Det är i sammanhanget säkert en tröst att Miljöpartiet har högst förtroende av riksdagspartierna. Synd bara att valet 2018 då inte var ett miljöval!
Johan Hellström må vara grön i själ och hjärta, men han är också i vissa avseenden en realist. Att ett grönt parti inte enbart kan gå fram med gröna frågor när den politiska paletten i ett val förutsätter svar på mångahanda frågor, torde vara en självklarhet. Men att profilera sig i många frågor samtidigt kan skymma det unika.
Det stora raset till 4,4 procent i valet må förklaras med Åsa Romsons många snedsteg och konstiga uttalanden, eller för den delen att en av partiets ministrar umgicks med turiska islamistiska fascister utan att tycka att det var underligt. Inte heller kan omsvängningen i migrationspolitiken eller för den delen det häpnadsväckande beslutet att sälja Gustav Fridolins kolbit tillsammans med hela Vattenfalls tyska kolkraftsinnehav sägas väga tyngst.
Förklaringen ligger troligare i vilka grupper som partiet attraherar och vilka som så att säga väljer andra partiet. Som valanalyskommittén konstaterar är de gröna kärnväljarna ”fortsatt unga välutbildade kvinnor i storstadsområdena.De identifierar sig i första hand som vänster och låter inte den egna ekonominstyra partivalet.” Men den gruppen räcker inte för att få bättre resultat, och rakt inte om även denna ställer sig tvekande och tvivlande.
Det verkligt förödande beskedet från valanalysgruppen består snarare i att ”vanligt folk” inte uppfattar att partiet förstår dem. Endast en procent av väljarkåren uppfattar MP som ett parti som förstår deras vardagsverklighet. Inte blir det bätter när den uppfattningen av de egna anhängarna. Blott tio procent av MP:s väljare tror att partiet i detta avseende är verklighetsförankrat.
Ingen valanalys är komplett utan en lista över föreslagna förbättringar, och här uppvisar MP flera tecken på att det fortfarande finns lite hopp. Fler realistiska mål är aldrig fel, inte heller att opinionsbilda mer i klimatfrågan. Men det finns annat som faktiskt är av värde att lyfta fram även om det på papperet knappast kan påstås se ut att väga tungt:
Den tionde punkten betonar vikten av att ett parti måste ha kul ihop för att vinna val. Var det något parti som knappast hade en rolig valrörelse var det Miljöpartiet.
