Moderaterna och barnen

Ett av de framförda argumentet var att en begränsning krockar med arbetslinjen. Om föräldrarna ska jobba 40 timmar i veckan är det, om man inte kan saxa med arbetstiderna, svårt att klara en sådan övre gräns. Än värre är det för ensamföräldrar. Och i en framtid där arbetsmarknadsregionerna växer och fler får längre till jobbet kommer arbetslinjen att innebära än fler timmar på dagis.

”Vi ska inte skuldbelägga föräldrarna ytterligare,” sade Kristina Alvendahl, borgarråd i Stockholm och en av många som uttalade sig i den långa debatten.

Det må låta tolerant men frågan är om ensamföräldrarna nu skänker en tacksam tanke till moderaterna för beslutet? Är det verkligen säkert att det är friheten att jobba mer som alltid står överst på önskelistan för den som har små barn? Kan inte en ökad möjlighet att jobba mindre vara den mest angelägna förändringen? Och vad tänker barnen om de långa dagarna?

Förslaget om 40-timmars vecka på dagis är visserligen kantigt detaljstyrande och i den meningen ett dåligt exempel på moderat, och borgerlig politik. Det är onekligen konstigt när ett parti som kritiserar vänstern för att vilja styra om mamma eller pappa är hemma sedan kommer och viftar med ett papper om hur veckans timmar ska fördelas mellan hem och förskola.

Men förslaget andas trots allt en välkommen vilja att ta barnens perspektiv. Ty medan det ofta diskuteras att kommuner måste bli bättre på att ge föräldrarna tillgång till dagisplats, talas det mer sällan om att vi borde bygga ett samhälle där barnen också ges mer tillgång till sina föräldrar.

I långa dagar på dagis läses istället in en seger för jämställdheten och en triumf för arbetslinjen. Det är måhända riktigt. Men den alltmer pockande frågan blir ju den om var barnens behov kommer in. Det borde både moderaterna och andra partier intressera sig betydligt mer för.

Ledarredaktionen