Anela Murguz: Moderaterna behöver de kvinnliga väljarna
I dagarna skrev Jesper Strömbäck i en artikel här på ledarsidan att partierna satte den politiska dagordningen i valet. Ett stycke är särskilt intressant: Ämnena som dominerade i valrörelsen var lag och ordning, ekonomi, energi och invandring. Alltmedan ämnen som sjukvård och skola hamnade i skymundan trots att frågorna rankades högt av väljarna.
Intressant därför att det även finns en könsdimension i de ämnen som tas upp. Tidigare opinionsundersökningar har visat att män och kvinnor värderar olika politiska frågor olika mycket, där just sjukvård och skola är exempel på frågor som kvinnor generellt sett värderar högre än män. Alltså var det inte bara partierna som satte den politiska dagordningen i valet. Det gjorde även de manliga väljarna.
Och mycket har kretsat kring de manliga väljarna det senaste decenniet i svensk politik. Man kan sammanfatta det som att flera partier på både höger- och vänsterkanten drabbats av panik när de så småningom insåg att många män gick till Sverigedemokraterna under 2010-talet.
”Det gäller allra särskilt Moderaterna som kvinnliga väljare i allt högre utsträckning ratar.”
Plötsligt skulle identitetspolitiska Vänsterpartiet ta på sig bygghjälmen i hopp om att nå ut till den vite arbetarmannen. Och storstadspartiet Moderaterna är numera ett alternativ för folk på landsbygden, trots tidigare partiledares uttalanden om att stockholmare är smartare än lantisar.
Därmed inte sagt att den kvinnliga urbana väljaren, som bor i en stor eller mellanstor svensk stad och som inte sällan har en högskoleutbildning, glömts bort helt. Under Annie Lööfs tid som partiledare för Centerpartiet koncentrerade sig partiet på just denna grupp. Och det gick inte heller särskilt bra.
Vad partierna snarare behöver göra är att tilltala både män och kvinnor. Det lär bli svårt i en tid då könsgapet mellan hur män och kvinnor röstar har beskrivits som den största på 50 år. Det gäller allra särskilt Moderaterna som kvinnliga väljare i allt högre utsträckning ratar.
I en artikel i Göteborgs-Posten (21/5) framgår att det finns både självrannsakan och självkritik inom partiet. M-röster som intervjuats lastar till stor del det egna partiets retorik. Visserligen nämns även samarbetet med Sverigedemokraterna och det faktum att M inte driver välfärdsfrågor som i regel engagerar kvinnor som orsaker till att man tappar kvinnliga väljare. Men en av dem beskriver det som att just tonen – inte sakpolitiken – stundtals kan uppfattas som icke-empatisk, och därmed något som skrämmer iväg kvinnor. Något som är lätt att instämma med.
För problemet är inte att Moderaterna saknar en politik för halva Sveriges befolkning. Ökad brottslighet, skenande elpriser och en oroande inflation som inte ger vika angår även den kvinnliga befolkningen. Men det tycks partiet glömma bort när den försöker nå ut med sin politik.
