Missriktat missnöje om AF

”En alliansregering kommer att genomföra den största reformen av den svenska Arbetsförmedlingen och dess föregångare sedan 1948. Det är uppenbart att vi står vid vägs ände och att de nuvarande strukturerna vare sig är anpassade för en modern arbetsmarknad eller för den typ av problem som vi står inför i dag”.

Så skrev partiledarna för Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna i en debattartikel. Rubriken var lika glasklar som budskapet: ”Alliansen kommer att lägga ner Arbetsförmedlingen”.

Det var då.

En av de centrala punkterna i den så kallade Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna handlar om just det som Alliansen lovade. Den punkten har sedan den överenskommelsen träffades kommit att från höger till vänster betraktas som en liberal seger. Den har också tagits till intäkt för en kritik som med tiden blivit allt mer utbredd, att Socialdemokraterna under förnedrande omständigheter har tvingats genomföra en politisk agenda som partiet i sin DNA-uppsättning är programmerad till att motverka – och bara för att kunna behålla makten.

Sant – men samtidigt långt ifrån hela sanningen.

Även om det naturligtvis kan vara frestande att låta kritiken av den stundande omläggningen av arbetsmarknadspolitiken handla om ett partis gränslösa maktlystnad, är det ändå inte inom Socialdemokraterna som dagens mest akuta inrikespolitiska träta har sitt centrum. Detta återfinns snarare i arvet av den numera upplösta Alliansen:

Står Moderaterna och Kristdemokraterna fortfarande fast vid att Arbetsförmedlingen ska läggas ner?

Att Vänsterpartiet inte är särskilt förtjust i Januariöverenskommelsen är väl känt. Att reformera Arbetsförmedlingen skulle partiet säkert inte ha något emot i sak, men nu ingår att den matchande och förmedlande delen i AF:s uppdrag i fortsättningen ska hanteras av externa aktörer – läsa privata företag – och det röda raseriet blir begripligt. I ljusskenet från denna ideologiska ilska blir blir ambitionen att få till stånd en misstroendeförklaring av nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) fullt begriplig. Och inte hjälpte det att ministern i torsdags lovade att se till att Arbetsförmedlingen skulle ”hejda sig lite” i omvandlingstempot. Målet ligger dock fast, att omvandlingen ska genomföras på två år.

Men varför överväger Moderaterna och Kristdemokraterna att göra gemensam sak med Vänsterpartiet i en fråga där de forna Allianspartierna har lovat att verka för raka motsatsen?

M och KD har dessutom i högsta grad bidragit till dagens situation genom sin budgetmotion 2018. Då minskades Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag till bland annat personalkostnader med 386 miljoner kronor för 2019 och ytterligare 800 miljoner för 2020. Följden av den budgeten röstades igenom var att Arbetsförmedlingen omedelbart beslöt sig för att minska personalstyrkan med 4500 anställda. Beskedet om att 132 kontor över hela landet skulle läggas ner, var i sin tur en konsekvens av dessa varsel och den stundande förändringen av uppdraget.

Arbetsförmedlingens snabba agerande var överilat. Varslet blev i praktiken ett effektivt sabotage av möjligheterna att på ett sansat sätt genomföra den reform som Alliansen gick till val på, och som sedan Januariöverenskommelsen kom att bekräfta. Att Moderaterna nu i praktiken ger sin indirekta välsignelse till detta agerande, just genom att överväga att ansluta sig till Vänsterpartiets misstroendeinitiativ, öppnar för nya tvivel om tillståndet i partiet.

Var finns självinsikten?

Låt vara att mycket som den här regeringen gör är "ogenomtänkt och illa genomfört", som gruppledaren Tobias Billström har valt att beskriva den hanteringen av den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Men inser inte han och andra aktörer inom partiet att budgetbeslutet i december 2018 bidrog till att dagens svåra situation har uppkommit?

Och dessutom – vad var vallöftet från 2018 egentligen värt?

Det är i förlängningen av det nya politiska läge som uppstått efter Januariöverenskommelsen inte att svårt att ge Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson sista ordet om hur frågan om Moderaternas och Kristdemokraternas positionsförändring kan förstås:

”Vi vill avsätta alla ministrar som går att avsätta i den här regeringen”, sa Åkesson till TT.

Samma andas barn, samma medel och samma mål? Missnöje för missnöjets egen skull. Spelet – inte sakpolitiken.

De forna Allianspartierna kan bättre.