Pandemin har visserligen omöjliggjort alla planerade festligheter kring midsommarstängerna de senaste två åren men när det nu går att återuppta traditionen har vi annat att oroa oss för i stället:

Kriget i Ukraina med det enorma mänskliga lidande det medfört och insikten att vi inte ens befinner oss i närheten av ett slut på det.

Klimatkrisens fortsatta härjningar. Att midsommarafton spås bli den varmaste på två decennier kan inte bara hälsas med glädje.

Den ekonomiska oron många svenskar upplever nu, med kraftigt höjda matpriser och boräntor på väg upp.

Så vi lever i en orolig värld. Oron blir inte mindre av att vi har politiker som hellre ägnar sig åt maktspel än att förmedla politiska visioner om ett bättre samhälle. Att lyssna på hur politiker gör sitt bästa för att ta heder och ära av varandra i stället för att samtala skapar ingen framtidstro.

Att just framtidstron börjar krackelera i Sverige kan Göteborgs universitets SOM-institut senaste rapport ses som ett tecken på. Institutet har under hösten och vintern intervjuat 24 500 svenskar i syfte att ge en bild av opinionen i landet inför höstens val. I en ny bok finns ett trettiotal analyser av undersökningen gjorda av forskare från olika svenska lärosäten. Med tanke på allt det dystra jag räknar upp ovan är det inte konstigt att boken har fått titeln ”Du sköra nya värld”…

Ett av kapitlen berör det man skulle kunna tolka som konsekvenser av en alltmer instabil värld: Sören Holmberg och Bo Rothstein beskriver hur den svenska tilliten sjunker i utsatta grupper och att det finns skäl att i alla fall slå ”lite larm” inför den utvecklingen. Grupperna som i allt lägre grad litar på sina medmänniskor och på samhällets institutioner är de arbetslösa, de med dålig hälsa samt de som inte har några partipreferenser när det kommer till politiska uppfattningar alternativt röstar på Sverigedemokraterna.

Alltså en tämligen stor minoritet, men inte heller så överraskande. Däremot pekar Sören Holmberg och Bo Rothstein på ytterligare en grupp där trenden är extra oroande; de unga, de som är mellan 16 och 29 år. Man ska för all del komma ihåg att den svenska mellanmänskliga tilliten är hög i ett internationellt perspektiv, men just utvecklingen i den unga åldersgruppen, där den har sjunkit med 11 procent sedan undersökningarna startade 1996, vilket innebär att bara en minoritet i den gruppen numera kan räknas som ”höglitare”, rymmer också en anklagelse mot den äldre generation som har makten och som har format det samhälle som ska lämnas över åt de som är unga idag. Vi har inte skapat en värld som unga människor känner en trygghet i.

Detta förhållande spär på oron inför framtiden. Ett samhälle präglat av tillit är viktigt att ha. Sören Holmberg och Bo Rothstein skriver: ”Betydelsen av en hög grad av mellanmänsklig tillit är svår att överskatta. Det är verkligen ett guld, ett slags positivt socialt kapital. Det är ett helt centralt smörjmedel i ett välfungerande samhälle. /…/ Mellanmänsklig tillit bygger goda samhällen.”

Jag har själv tidigare vänt mig mot beskrivningar av Sverige som ett land i kaos och kris, det är ett narrativ som populistiska krafter gärna använder för att skapa en grogrund för ett mer auktoritärt samhälle. Den brist på tillit som finns hos unga kan dessutom bero på just sådana strömningar. Men när den tilliten så märkbart sjunker hos den generation som ska föra Sverige in i framtiden finns det anledning att larma. Det goda samhälle vi har idag och som bygger på tillit till varandra har en osäker framtid.

Midsommar ska vi förstås fira ändå, jag önskar er en fin sådan, men också en eftertänksam.