Stefan Eklund: #metoo och världsordningen

Med alla vittnesmål i svenska medier från kvinnor om kränkande behandlingar, våldtäkter och sexuella ofredanden ringande i öronen smög sig en olustig känsla in i betraktandet av utställningen. Det världsberömda modehusets grundare Christian Dior framställs som ett geni. Hans hattmakare, sminkare och fotografer (de allra flesta män) mytologiseras.

Men vad gick deras arbete ut på? Att objektifiera kvinnan.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot mode, tycker tvärtom att det är en intressant företeelse, inte minst för att det finns progressiva krafter inom modevärlden som speglar samhället på ett kritiskt sätt.

Men det som är så slående med Christian Dior-utställningen är det patriarkala paradigmet. Kvinnan är en passiv kropp som mannen ska försköna, definiera och visa upp.

Christian Dior verkade efter andra världskriget. Han dog hastigt i en hjärtattack 1957, men hans modehus har levt vidare under andra kända designernamn, allt från Yves Saint-Laurent till dagens chefsdesigner Maria Grazia Chiuri, för övrigt den första kvinnan någonsin på posten.

Kanske är det inte rättvist att låta Dior representera modeindustrins syn på kvinnan. Sara Danius recenserade utställningen i DN och skrev då apropå den drömska och förföriska Dior-lookens betydelse för den stilistiska revolution som 1900-talsmodet innebar:

”Det var snarare Coco Chanel, Madeleine Vionnet, Paul Poiret och andra som stod för revolutionen många år tidigare. De drömde inte. De skapade kläder för den nya kvinnan. Hon hade anställning. Hon sportade gärna. Hon hade ofta kort hår. Och hon hade ingen korsett.”

Jag är ingen historiker men jag tror att det är viktigt att se #metoo-rörelsen som något mer än ett avslöjande av ett stort antal kända mäns svinaktiga beteenden. Den är i första hand en välkommen protest mot kvinnans underordnade ställning i samhället, ett medvetandegörande av ett samhällsproblem som har tusentals år på nacken men som vi än idag inte har förmått lösa och som gör världen till sämre plats att leva i än vad den kunde vara.

En del av detta samhällsproblem som i hög grad möjliggör de sexuella trakasserier som #metoo-rörelsen pekar på, och som Dior-utställningen manifesterar, är den kommersiella exponeringen av kvinnokroppen.

Även i det perspektivet finns fortfarande en ojämlikhet. DN:s Åsa Beckman berättade i en intressant krönika häromveckan om hur en firad manlig författare i 70-årsåldern hon suttit bredvid på en middag fortfarande uppenbarligen ansågs vara ”sexuellt tilldragande” av de kvinnliga beundrare som närmade sig honom. Det gick inte att föreställa sig en kvinna i samma ålder befinna sig i motsvarande situation.

Åsa Beckman menar att mäns status och makt, till skillnad från kvinnors, ”överflyglar åldrandet”. Hon skriver: ”Jag börjar förstå att vi kvinnor faktiskt får betala ett ännu högre pris än vi hittills förstått för att våra kroppar är så exponerade i medier, reklam och kultur.”

Den lavin som #metoo-rörelsen har startat betyder förhoppningsvis att den viktiga kampen för jämställdhet får ytterligare näring. Rörelsen har givit den kampen en ny dimension. Kanske öppnar den ögonen på de män som fortfarande inte ser att vi lever i en världsordning som gynnar det manliga könet på alla plan: politiskt, samhälleligt och kroppsligt. En världsordning som kan ta sig uttryck i allt från patriarkala modeutställningar till mäktiga kulturmäns attraktionskraft. En världsordning som möjliggör det sexuella förtryck som #metoo är en befriande protest mot.