Mikael Hermansson: May-vädret lär bli riktigt kyligt
I dag, torsdagen den 3 maj, är det dags för lokalval i Storbritannien. Normalt en relativt undanskymd övning, men inte i år. Det är första valet sedan parlamentsvalen i juni förra året då premiärminister Theresa Mays konservativa parti slarvade bort en normalt ointaglig ledning i opinionsmätningarna. Samtidigt gick ett av inre slitningar prövat Labour långt bättre än väntan, om än inte tillräckligt bra för att partiet skulle kunna göra anspråk på att få bilda regering.
Räkna således med kyligt May-väder i dag.
Här är fyra företeelser som talar för att många väljare kommer att rösta för att straffa regeringen:
* Det finns ett växande missnöje med Theresa Mays regering från både höger och från vänster. På mindre än ett år har hon rasat och befinner sig snart i jämnhöjd med förtroende för Labours Jeremy Corbyn, som i sin tur ligger riktigt lågt. Missnöjet med May handlar dock inte så mycket om enskildheter som om helhetsintrycket. Men inte minst från visst högerhåll är ilskan stor för att May svikit de löften hon ställde ut när hon kom till makten om att föra en annan, mer inkluderande och socialt medveten konservativ politik än den nedskärnings- och krishanteringspolitik som hennes företrädare David Cameron valde.
* Regeringens migrationsagenda har spårat ur. Detta blev pinsamt tydligt i samband med att en av Mays närmaste, Amber Rudd, i helgen tvingades lämna jobbet som inrikesminister. Avslöjandena om att många brittiska medborgare av jamaicanskt ursprung riskerade utvisning på grund av dagens krav på hur medborgarskapet ska vara dokumenterat, har skakat regeringen. Inte bara EU-medborgare råkar illa ut. Även ”papperslösa”, till vilka grupper och enskilda som bott och arbetat i uppåt 30 i landet, och som betalat skatt och röstat i såväl lokala som parlamentsval, betraktas och jagas som oönskade.
* Brexit håller på att spåra ur. Regeringens agerande i förhandlingarna med EU skadar landet. Frågan som sådan avgörs naturligtvis inte i lokalvalen, men bara det faktum att alla Londons 32 kommuner går till val i dag gör att det omfattande missnöjet med såväl Brexitomröstningens resultat som regeringens hållning kan få sitt utlopp i en proteststorm.
* Labour har under de tre senaste åren fått fart på sitt lokala partiarbete, vilket gör att de kan mobilisera även i områden där de Konservativa normalt länge har haft makten. I London har partiet sett en explosionsartad tillväxt i opinionsmätningarna. I Kensington och Chelsea, där många av huvudstadens och landets absolut mest förmögna lever sida med familjer som saknar det mesta, har även traditionella tory-väljare markerat mot den konservativa kommunledningens oförmåga – eller ovilja – att förbättra den kommunala servicen. Inte minst vad avser bostäder. Den katastrofala branden i Grenfell Towers förra året, som tog drygt 71 människors liv och som skadade närmare 100 svårt, lär bli en tung faktor i valet.
Lokalvalen som den största opinionsmätningen är således en väletablerad föreställning. Men samtidigt är det i första hand just ett val. Och i sak har inget förändrats vad avser kommunpolitikens ansvarsområden. Det handlar fortfarande om att välja den som har bäst politik för att göra det vardagsnära och livsviktiga så bra som möjligt.
Betydelsen av brittiska lokalval har därför en tendens att på samma gång underskattas och överskattas. Få väljer att rösta när det gäller att utse lokala företrädare. I de senaste lokalvalen i maj 2017, stannade valdeltagandet på dryga 30 procent. Samtidigt betraktas lokalvalen, som sagt, som värdemätare för hur läget är i den nationella politiken. Men med tanke på att det också finns en historiskt grundad tradition av engagemang på lokalplanet blir väljarnas besked ändå aningen svårtolkade.
Är det ”Bins or Brexit” – sophämtning eller utträdet ur EU – som fäller avgörandet?
Den frågan är minst lika känslig för Labour. som i dagsläget har 2 278 lokala mandat, som för de Konservativa som har 1365. Liberaldemokraterna har 462, populistiska och främlingsfientliga Ukip 126 och de Gröna blott 31.
Till skillnad från Sverige, som har gemensam valdag för såväl riksdag, region och landsting som kommuner var fjärde år, har Storbritannien ett system med lokala och regionala val i en fyraårscykel. Men inte nog med det: I vissa kommuner omfattar valet endast en tredjedel av alla mandat till fullmäktige bara för att nästa år omfatta ytterligare en tredjedel och så vidare.
Det fjärde året, frågar sig vän av ordning, vad händer då? Inget – är det milt lakoniska svaret.
Men det är fullt möjligt att det mitt under en mandatperiod inträffar en så kallad ”boundary revision” – att gränserna mellan kommunerna och inom kommunerna kan dras om – vilket då föranleder omval. Lägg därtill ett antal borgmästarval och drygt 1000 bostadsområdesstyrelser, och lokalvalen under torsdagen blir en manifestation av parlamentarisk mångfald. Dessutom omfattar valet i år 34 större stadsområden – Metropolitan Districts – samt 67 landsortskommuner.
Inte sällan går kommuner samman om sådana nyttigheter som påverkar fler än den enskilda kommunen, som avfallshantering, skolor, socialtjänst, polis och brandkår. I det läget ligger det på den enskilda kommunen att bland annat ta hand om bostadsförsörjning, sophämtning och tillståndsgivning – samt att se till att invånarna betalar kommunalskatt.
Handen på hjärtat – nog borde väl det räcka för att lokalvalen skulle kunna betraktas som viktiga och intressanta utan att ”uppgraderas” till en fråga om vad väljarna tycker om rikspolitiken?
