GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Anela Murguz: Måste man vara nöjd med sin kropp?

Vi borde uppmuntra barn och unga till motion – inte att omfamna en osund livsstil.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 19 november 2021
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
I en allt mer stillasittande tillvaro borde träning vara något vi uppmuntrar andra till.
I en allt mer stillasittande tillvaro borde träning vara något vi uppmuntrar andra till.
Foto: Michael Probst

För ett år sedan testades jag positivt för covid-19. Och som för många andra i liknande sits blev det en väckarklocka som så småningom ledde till att jag la om mina prioriteringar. Jag tränade visserligen regelbundet redan innan pandemin och när viruset svepte över världen fryste jag gymkortet och gick långa promenader istället.

Drygt två månader efter att jag insjuknat hade jag fortfarande ont i mina lungor och jag var ständigt trött. Så jag la om allt så småningom. Jag började gymma igen. Ett tuffare träningsschema, mer kondition. Jag provade på en ny sport (tennis - vilken grej!) och så tog jag tag i en sak som jag alltid har tyckt har varit jobbig och känslig: Kosten.

Genom att äta mer kalorismart började nästan alla kläder jag äger sitta lösare samtidigt som mina muskler blev synligare. Det var kul att se resultat. Det var kul att se starkare ut, men framförallt också vara starkare och mer uthållig i vardagen. Men så är man också del av en omgivning som i ett försök att kompensera för 1990-talets skeva smalhets omfamnat kroppspositivismen. Man ska numera vara så himla nöjd med sin kropp. Omfamna alla skavanker och valkar.

”Att man också går ner i vikt i samband med träning är således bara ett plus i kanten. Den verkliga belöningen är den nya livsstilen som närmast kan beskrivas som den där känslan efter ett bra träningspass.”
Anela Murguz

Det är främst jämngamla kvinnor vars kaffe fastnat i halsen när jag berättat hur länge jag gått på ett kaloriunderskott. Att vilja gå ner i vikt är förlegat. Och än mer förlegat är det att räkna kalorier. Det spelar heller ingen roll om du på egen hand landat i att du vill ha en förändring. Den som frälsts av kroppspositivismens tidevarv ser dig ändå som en del av en struktur som du agerar utefter. Oavsett hur du själv ställer dig till ditt beslut.

Frågan är om den inställningen verkligen är mer sund än den som leder till att jag står där och mäter alla kalorier jag häver i mig? Nyligen kom en nationell undersökning som visade att fler fyraåringar har blivit överviktiga under pandemin. En liknande trend gäller även sjukdomen fetma, vilket man tror hänger ihop med ändrad livsstil under coronapandemin med sämre matvanor och mer stillasittande som följd. Något som är förenligt med en rad andra följdsjukdomar (SR 25/10). Dessutom vet man sedan tidigare att människor överlag, men framförallt barn och unga, rör sig allt mindre.

Barn och unga ska uppmuntras till att acceptera sina kroppar och inte låta destruktiva normer om hur vi bör och inte bör se ut påverka dem. Men samhället har också ett ansvar i att inte uppmuntra dem till en livsstil som innebär en rad fysiska, men också mentala risker.

För träning är så mycket mer än bara borttappade kilon. Och en som haft en betydligt brantare uppförsbacke framför sig är Harry Oksa som i ett reportage i BT (10/11) berättar om sin livsstilsresa. Från konstant stillasittande till en runstreak på 673 dagar. Med mottot att det aldrig är för sent för en förändring vill han aldrig mer tillbaka till de tidigare vanorna.

Så vad är det som är så fantastiskt med träning att de som upptäckt det är mer än beredda att kliva ur sin bekvämlighetszon där hemma i soffan för att svettas och flåsa?

Att regelbunden motion är bra för både den fysiska och mentala hälsan är vid det här laget allmänt känt. Inte minst har psykiatrikern Anders Hansen genom bland annat sin bok Hjärnstark (2016) nått ut till fler om pulshöjande aktiviteters positiva inverkan på den mentala hälsan. Men nyligen visade en ny svensk studie från Göteborgs universitet att träning även har god effekt för personer med ångestproblematik, som alltså skiljer sig från depression. 286 patienter ingick i studien där de flesta blev helt klart bättre. Även de med hög kronisk ångest gick ur studien med lägre ångest.

Att många också går ner i vikt i samband med motion är således bara ett plus i kanten. Den verkliga belöningen är den nya livsstilen som närmast kan beskrivas som den där känslan efter ett bra träningspass. Fast att den nu är en del av livet i övrigt.

Jag är den första att välkomna att de svenska modekedjorna har blivit bättre på att inkludera modeller med varierande kroppar i sin marknadsföring. Något annat vore orealistiskt. Men föreställningen om att man måste vara nöjd med sin kropp bara för att det finns destruktiva kroppsnormer är inte sund den heller. Träning däremot. Det är i allra högst grad sunt och något vi borde uppmuntra mer till.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.