Jesper Strömbäck: Många partier undviker politikens kärna
För det första tar politiken och den politiska debatten alltför sällan sin utgångspunkt i problem utan i lösningar. Vissa partier vill sänka skatten, andra vill höja den, vissa tror på mer regleringar, andra på färre, vissa tror på ett öppnare samhälle, andra på ett mer slutet, och så vidare. För att motivera sin politik försöker man därför hitta – eller framställa något som – problem där de egna förslagen och favoritlösningarna kan appliceras. Extremast är SD, som framställer alla problem som om de handlar om invandring.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
För det andra är partierna livrädda för att framstå som svarslösa. Därför väljer man nästan alltid att prata om problem där man har förslag till lösningar även om de kanske inte är de viktigaste samhällsproblemen. Samtidigt ignorerar man gärna problem där man saknar förslag till lösningar. Därför väljer man ofta även att framställa sin politik som om den skulle lösa problem, även om man mellan skål och vägg tvivlar och kan erkänna politikens brister.
För det tredje är partierna konstant rädda för att stöta sig med resursstarka och viktiga väljargrupper och målgrupper – och ju närmare ett val vi befinner oss, desto starkare är den rädslan. Konsekvensen är att man undviker problem som är förknippade med förslag som riskerar att skapa motreaktioner hos resursstarka väljargrupper, även om de skulle vara de mest rationella ur ett bredare samhällsperspektiv. Konsekvensen är också att man tar mer hänsyn till resursstarka än resurssvaga, vilket leder till ökad politisk och ekonomisk ojämlikhet.
För det fjärde är partierna ofta otydliga och kanske omedvetna eller internt splittrade om vad som är mål respektive medel. Det gör att man låser sig vid och låter det gå prestige i vissa förslag till lösningar (se punkt ett) i stället för att ha en ärlig diskussion om vad som de facto är problemen och målen och vilken kombination av förslag som kan leda till att problem löses och att olika mål uppnås.
”Detta inser nog de allra flesta, men inget parti och deras sympatisörer vill erkänna det.”Jesper Strömbäck
Samtidigt finns det problem som inte försvinner och problem som inget parti har lösningen på, hur mycket de försöker ignorera dem eller låtsas som om de har svaren. Till exempel har inget parti idag Lösningen, med stort L, på hur vi kraftigt ska minska utsläppen och hantera anpassningarna till ett förändrat klimat. Inget parti har idag Lösningen på hur brottsligheten ska minska, nyrekryteringen till gängen minska och polisens effektivitet öka. Inget parti har Lösningen på hur Sverige ska hantera det faktum att befolkningen åldras och att det finns växande underskott på personal och kompetens inom allt fler sektorer – nu senast lyftes tandläkarbristen upp. Och så vidare.
Detta inser nog de allra flesta, men inget parti och deras sympatisörer vill erkänna det. Särskilt inte när det bara är drygt en månad till nästa val. Därför kommer vi sannolikt få ännu en valrörelse präglad av extrem partism: inställningen att det egna partiet alltid har rätt och alltid har haft rätt och att alla som inte håller med har fel. Även om det inte leder Sverige närmare till att lösa viktiga samhällsproblem.
Som väljare har vi samtidigt ett val: vi kan belöna de partier som åtminstone försöker ta sin utgångspunkt i problemen och som undviker enkla lösningar på komplexa problem.
