Kajsa Kettil: Må den tråkigaste turken vinna valet nästa söndag

Trots att Erdogan har gått från att vara ett demokratiskt löfte till en alltmer auktoritär ledare som motarbetar politiska motståndare, fri press och oliktänkande i största allmänhet, finns det hopp om förändring. Efter mycket om och men lyckades den spretiga oppositionen för ett par månader sedan enas kring Kilicdaroglu, vars parti CHP uppger sig vara sekulärt och socialdemokratiskt.

Kilicdaroglu har beskrivits med ord som tråkig och okarismatisk. Det står i kontrast till Erdogan som under sina år i politiken har upplevts som karismatisk och passionerad.

Men hellre tråkig än karismatisk om syftet är demokratiskt.

Om någon av kandidaterna får över 50 procent vinner han direkt, annars går de två vidare till en andra valomgång. Om Kilicdaroglu slutligen står som segrare blir det en utmaning att finna kompromisser mellan alliansens olika partier varav ett är starkt högernationalistiskt. Men det skulle åtminstone innebära en återgång till demokratisk parlamentarism. Alternativet – att Erdogan sitter kvar – är betydligt sämre.

Ledare som gör resan i auktoritär riktning tenderar att försöka klamra sig fast vid makten på mer eller mindre odemokratiska sätt, se bara på Orban, Putin eller till och med Trump. Sannolikt lär Erdogan göra allt han kan för att slippa lämna över makten.

Men det är inte kört. Det finns faktorer som talar till oppositionens fördel. En sådan är inflationen med skenande matpriser och generellt höga levnadsomkostnader som följd. Nu får presidenten uppleva nackdelen med att knyta all makt till sitt ämbete: Han får också stå till svars för samhällsproblemen. Och oppositionen drar sig inte för att använda matpriserna till sin fördel; priset på lök har kommit att bli en symbol för turkarnas allt tuffare kamp att ha råd ens med de vanligaste basvarorna.

En annan anledning att känna tillförsikt är att experter spår att även om Erdogan har mycket makt blir det svårt för honom att påverka själva valresultatet. Enligt Demir Murat Seyrek, professor vid Brussels School of Governance, går det inte att jämföra Turkiet med länder som Belarus och Ryssland (Politico 3/5).

Men det kommer att bli en jämn batalj den 14 maj. Opinionsundersökningar har svängt lite fram och tillbaka utan att ge någon sida ett tydligt övertag. Det innebär att utlandsröster skulle kunna avgöra med tanke på att fem procent av den turkiska befolkningen bor utomlands, främst i Tyskland, Frankrike och Nederländerna men även i Sverige, Belgien och Storbritannien. Därför har även turkar i Sverige en möjlighet att bidra till positiv utveckling i både sitt hemland och sitt nya land Sverige, i synnerhet eftersom turkar i Sverige tidigare har röstat mer Erdogankritiskt än sina landsmän i andra länder: ”2018 fick det prokurdiska HDP:s fängslade presidentkandidat Selahattin Demirtaş hela 30 procent av utlandsrösterna i Sverige, vilket visar hur stark den kurdiska diasporan är här, tillsammans med regimkritiska turkar” uppger Turkietanalytikern Bitte Hammargren i en DN-intervju (22/4).

Det vore naturligtvis önskvärt även ur ett svenskt perspektiv att den nuvarande presidenten hindrades från att agera bromskloss i Natoprocessen. Med ett mer demokratiskt styre skulle vägen mot ett medlemskap med största sannolikhet bli betydligt kortare.

Det skulle gynna Sverige, men även vara värdefullt för hela Nato.

Turkar i Sverige kan påverka genom att lägga en lämplig röstsedel i valurnan.

Vi andra kan bara hålla tummarna.