Mikael Hermansson: M borde veta bättre
Beskedet från Moderaterna att partiet inte vill delta i en bred överenskommelse om migrationspolitiken är lika beklagligt som väntat. Inte ens med Miljöpartiet utanför planen fanns det något påtaglig vilja att komma överens.
Det är ett svaghetstecken och ärligt talat inte ett agerande som är värdigt ett parti som gör anspråk på att bilda regering i ett läge där de traditionella blocken är upplösta.
Under våren har Moderaterna pendlat mellan gamla och nya roller. Ena dagen med förmågan till statsbärande ansvar i en svår tid, andra dagen har viljan till samling och samsyn varit som bortblåst. Dessvärre har den senare fått ta överhanden när det gäller frågan om hur Sverige ska förhålla sig till människor på flykt.
Partiet har låst fast sig vid ett rymdmått, ett volymmål som anger hur många som får söka asyl i Sverige per år. I sig en omöjlighet om det tillämpas strikt, eftersom asylrätten som den formuleras av såväl FN som i EU:s grundläggande dokument inte känner den sortens begränsningar.
Men det är också lätt att se att oviljan att kompromissa om migrationspolitiken kan härledas till frågan om framtida regeringsbildningar. Genom att istället välja gå i samma riktning som Sverigedemokraterna, som tidigare under måndagen meddelande att partiet hela tiden sett förhandlingarna som meningslösa, har Moderaterna slagit in på en väg som leder vilse.
Att ta det steget står naturligtvis partiet fritt. Men dit Ulf Kristersson går, kan vi inte följa honom.
Om man följer de många kommentarer som gjorts till dagens besked om de kraschade förhandlingarna framgår ganska snart att de inblandade partierna likafullt tycks uppleva det negativt att inte kunna eller vilja komma överens. Statsminister Stefan Löfven var snabbt ute med sin kommentar om att ”Moderaterna har hela tiden lyft in ytterligare frågor, ställt fler villkor och inte velat kompromissa i de svåra frågor som diskuterats”. Det tillhör skademinimeringens ABC att skylla på alla andra och när Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard försöker ”grönsmeta” Socialdemokraterna öppnar hon också för att bli ”brunsmetad” från vänster.
Den sortens lek med ord och färger känns både banal och ovärdig.
Flyktingfrågan är större och viktigare än så.
Utgångspunkten måste vara att hedra och bevara den enskildes rätt att söka asyl. Ordning och reda innebär att såväl prövning av asylskälen som beslut om uppehållstillstånd ska vara transparent och rättssäker. Själva processen ska vara snabb; ingen ska bli fast i årslång ovisshet om vad som väntar. Familjeåterförening, ett relevant försörjningskrav som inte blir liktydigt med oöverstigligt hinder men också insikten om att en nationell politik om migration alltid står i direkt förbindelse med omvärldens är nödvändig. Nog för att det finns en nära relation till de övriga nordiska länderna. men den enda relevanta storheten vad avser asyl- och flyktingmottagande är den europeiska. Ska det ske någon form av fördelning eller kvotsystem ska detta utgå från en gemensam hållning inom EU.
Detta tål också att upprepas, att dagens migrationsförhandlingar inte tar sin början ur ett tillstånd av öppna gränser. Det är de omfattande begränsningar som infördes i november 2015 som förhandlingarna utgår ifrån, och som placerat Sverige i nivå med de länder i EU som har den mest restriktiva flyktingmottagningen. Och det som varit inriktningen i förhandlingarna har hela tiden varit ytterligare begränsningar.
Det vore bra med en bred överenskommelse. Långt viktigaste är dock att svensk migrationspolitik bygger på och lever upp till de humana värderingar som sju av åtta partier i normala fall bekänner sig till. Att låta allt avgöras av föreställningar om att det går att i förväg bestämma ”de exakta nivåerna” på antalet människor som ska ges tillfälle att söka asyl, det är att välja en annan grund.
