M är inne på rätt väg
Även om det vid det här laget är sliten replik har partiledaren Ulf Kristersson och ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson rätt i att landet må ha en ”övergångsregering men inte en övergångsrikdag”. Redan där har de alla argument de behöver. Moderaterna gör helt rätt som lägger fram ett bättre alternativ till budget för Sverige än de rödgröna förmår. Och det är synnerligen välkommet att sänkta skatter utgör dess centrum.
Sverige behöver ett nytt skattesystem. Det finns alldeles för många undantag, reservationer och nivåer för att det ska vara begripligt. I den mån Moderaterna menar allvar med att vilja ”återupprätta samhällskontraktet” är det nödvändigt att ge medborgarna större makt över de egna resurserna än de har idag. Men i väntan på ett sådant är ännu ett jobbskatteavdrag välkommet; 10 miljarder nästa år ska bli 22 under hela mandatperioden. ”Det är rättvist att man får behålla mer av sin lön”, konstaterar Svantesson. Det känns som något hon tror på, i detta känns också Moderaterna igen.
Pensionärerna ska i sin tur få sänkningar med motsvarande 1,6 miljarder. Polisen, försvaret och vården får välbehövliga tillskott. Skolan får framför allt sitt tillskott genom omprioriteringar inom anslaget. För att få ihop allt på sista raden vill Moderaterna göra besparingar på byggsubventioner, slopade skattereduktioner för fackföreningsavgift och nedskärningar inom arbetsmarknadspolitiken.
Det som dock ligger Moderaterna i fatet när skatterna förs på tal, är att partiet under lång tid inte ens velat ta bort de skatter som alla vet har varit direkt skadliga. I ambitionen att spegla Socialdemokraterna som statsbärande har exempelvis värnskatten – en straffskatt på högre utbildning och ambitioner – blivit kvar alldeles för länge. Nu, i ett läge där regeringsmakten finns inom räckhåll, är värnskatten plötsligt förhandlingsbar. Den omvändningen under galgen lär inte imponera på någon, allra minst på centerpartister och liberaler som i dagsläget hellre skickar sina önskelistor till Stefan Löfven än till Ulf Kristersson.
Den springande punkten är därför inte om Moderaternas budget går ihop, eller ens huruvida den är mer relevant för landet som helhet än den som övergångsregeringen lägger fram, utan om den förmår att bidra till att de fyra borgerliga partierna åter kan enas som att samverka.
Att Moderaterna också skulle ta med ”en fungerande och långsiktigt hållbar migrations- och integrationspolitik” i sin budgetmotion var väntat. En bred överenskommelse i riksdagen är önskvärd, dock inte utifrån de premisser som Moderaterna anger. Ska den ha minsta chans att nå denna bredd måste dess tillkomst vara förutsättningslös.
Att partiet anger lägre kostnader för migrationen med 1,8 miljarder i förhållande till övergångsregeringens budget kan lätt uppfattas som ett bud till Sverigedemokraterna, vars budget inte innehåller motsvarande sänkning. Den som är misstänksamt lagt kan ana att SD:s budgetarbete inte bara präglats av slarv i alla led, utan också tillkommit med tanke på möjligheten att M har tillmötesgått partiets krav. Men viktigare är att Migrationsverkets prognoser visar på att den minskning som Moderaterna vill göra motsvaras av hur prognoserna ser ut för 2019.
Mycket talar för att detta är den budget som nästa regering oavsett statsminister och sammansättning kommer att få verka med. I rimlighetens namn borde den också räcka till för att utgöra det politiska underlaget för en Alliansregering.
Budgetomröstningen hålls i riksdagen den 12 december. Redan dagen efter borde därför en borgerlig ”Luciaregering” kunna träda till
