Mikael Hermansson: Lööfs förslag innebär bättre chans till verklig förändring, men …
Detta är ett faktum: Det finns en ”geografisk klyfta” mellan stad och land, och inte minst märks den av i glesbygden där den med tiden har vuxit sig både bredare och djupare.
I Annie Lööfs exempel betalar en person med en medianinkomst i glesbygdskommunerna i nordvästra Sverige 3700 kronor mer i kommunalskatt än genomsnittet i Sverige. Skillnaden märks på fler sätt: Färre ska försörja fler, befolkningen blir allt äldre och kommunalskatten rakar i höjden utan att servicen för den delen blir bättre.
Det är här som Annie Lööfs förslag träffar rätt. Det är den enskildes möjligheter till egen försörjning och företagandets förutsättningar att växa som leder till grundläggande förändring. Höjda statsbidrag till kommunerna är finansminister Magdalena Anderssons motbud, som därmed missar målet. Problemet är strukturellt; mer i bidrag minskar inga klyftor. Om detta ska Annie Lööf inte ge sig när det drar ihop sig till budgetförhandlingar inom ramen för januariöverenskommelsen.
Men samtidigt vore det på sin plats om de båda tog ett steg tillbaka och inväntade det som är nödvändigt – en skattereform som gör dagens glesa lapptäcke till en sammanhängande väv. Sänkt glesbygdsskatt, höjda och riktade statsbidrag eller liknande måste inte minst vägas samman med systemet för kommunutjämning. Här måste det till en variant av ”enda vägens politik” – dock i den bemärkelsen att det som krävs är en helhetslösning – en skattereform – som är enkel och begriplig, och som stämmer överens med ambitionerna att ”hela Sverige ska leva”.
