Anela Murguz: Livet fortsätter – precis som kriget i Ukraina
Nu kan väl inte omvärlden stå och titta på, tänkte jag när jag vaknade upp tidigt den 24 februari i år till nyheten att Ryssland invaderat Ukraina. Precis som amerikanska underrättelser hade varnat för ett tag. Jag växte upp med berättelser om vad omvärldens likgiltighet inför Bosnienkriget möjliggjorde – fördrivningar, massvåldtäkter och folkmord – och ville tro att det inte kunde få hända igen.
Till en början visade sig Europas stöd till Ukraina vara enormt: Det samlades in pengar och kläder, så till den grad att hjälporganisationer till slut fick säga nej. Röda korset, SOS Barnbyar och Unicef hade i början av mars samlat in en kvarts miljard kronor – den överlägset största insamlingen sedan tsunamin 2004, enligt företrädare för hjälporganisationerna.
På Facebook uppdaterade människor sina profilbilder så att de pryddes av en liten ukrainsk flagga. Flaggstänger med den ukrainska flaggan hissades och byggnader lystes upp i blågult runt om i Sverige och i Europa.
Jag trodde verkligen att det var ett annat Europa. En tid då likgiltigheten var förbi. Och det är det visserligen på många sätt. Globaliseringen och digitaliseringen har sammanflätat människor världen över – inte bara i Europa – ännu djupare än under 1990-talet då det var min familj och vänner som satt i skyddsrum. Men något har hänt på sistone. Kriget i Ukraina genererar inte lika stort intresse och engagemang som i början. Det har blivit en del av vår vardag.
”För som det ser ut just nu är det knappast Ryssland som kastar in handduken först. Mycket tyder i stället på att det är Europa som gör det.”Anela Murguz
Det märks inte minst på plats bland hjälp- och frivilligorganisationer. Tidigare i somras rapporterade SvD (13/7) om att volontärgrupper bara får en bråkdel av alla donationer till stöd för Ukraina. Nu börjar dessutom intäkterna bli färre, vilket en av volontärerna beskriver som typiskt för världen vi lever i: ”Man bryr sig inte efter ett tag”.
Och mycket riktigt har insamlingarna till kriget i Ukraina avtagit. Redan i slutet av april rapporterade Ekot (26/4) om att svenskarna skänker mindre till Ukraina, vilket man då trodde berodde på att det kom in mycket pengar i början samtidigt som biståndsorganisationerna försökte fördela om givandet till andra delar av världen.
Men Europas krigströtthet märks främst politiskt. Det EU som tidigare i år var så enat och resolut har börjat agera mer splittrat, och varje nytt sanktionspaket mot Ryssland blir svårare att komma överens om. I Italien har Mario Draghi avgått som premiärminister och landet går mot nyval efter en spricka bland koalitionsregeringens partier när det gäller synen på Ukrainakriget. Detta då ett av partierna, Femstjärnerörelsen, varit kritiska till premiärministerns tuffa linje gentemot Ryssland.
Här på ledarsidan har både Stig Fredrikson och Daniel Braw skrivit i varsin krönika att krigströtthet i Europa skulle kunna gynna president Vladimir Putin. Ingenting tyder heller på att Rysslands ambitioner med kriget har avtagit. USA varnade till exempel förra veckan för att Ryssland kan försöka ta över fler områden i Ukraina.
Här i väst har vi fastnat för den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyjs många tal genom året. Bland annat vid ett tillfälle då han sa att ljuset kommer vinna över mörkret. Tyvärr verkar många tro att det kan ske utan uppoffring och ansträngning och just av den anledningen har den fria världen ett ansvar i att fortsätta stå upp för Ukrainas sak.
För som det ser ut just nu är det knappast Ryssland som kastar in handduken först. Mycket tyder i stället på att det är Europa som gör det. Och det brukar sällan båda gott för de som sitter i ett skyddsrum.
