Ledare: En tickande bomb – agerade inte trots varningar
Under tisdagseftermiddagen började en pelare av rök stiga från Beiruts centrala hamnområde. Branden växte i storlek och Beiruts befolkning började filma röken. Sedan kom den första explosionen, möjligtvis orsakat av ett lager med fyrverkerier. Kort därefter kom den andra, mycket större, explosionen. Tryckvågen förstörde stora delar av staden och kunde höras över hela landet och ända till Cypern.
2 750 ton ammoniumnitrat, ett kemiskt gödningsmedel, förvarades i lagerlokaler hamnen antas av libanesiska regeringen vara källan till den största av explosionerna. Gödningsmedlet är i normala fall inte farligt, men om det hettas upp börjar medlet oxidera och bilda andra kemiska ämnen som är explosiva.
Den stora mängden ammoniumnitrat hade legat förvarade i lagerlokalerna sedan 2013 då en konkursdrabbat rederiföretag lämnade lasten utan någon plan på att hämta den. Den libanesiska staten har genom åren blivit varnade upprepade gånger om explosionsrisken men utan att göra något, enligt nyhetskanalen al Jazeera.
Det som hänt verkar inte vara en krigshandling, utan snarare ett politiskt misslyckande. Upprepade varningar ignorerades. I över sex år har en tickande bomb funnits i centrala Beirut utan att myndigheterna har agerat.
Många har dött och flera tusen har skadats. Hamnen totalförstördes, hundratals tusen personer befaras ha fått sina hem förstörda och den redan överbelastade sjukvården kan inte ta hand om de svårt skadade.
Det senaste året har inte varit lätt för landet. Politiska kriser har avlöst varandra och ekonomin har varit i fritt fall redan före vårens globala pandemi. Protester mot den korruption och handfallenhet som regeringen anklagas för blev under hösten omfattande.
Här saknas innehåll
Krisen är nu djupare än någonsin. Förutom den enorma skada som människor har utsatts för blev hamnen obrukbar. Lager av medicin och förnödenheter gick förlorade och lastfartyg omdirigeras till andra hamnar. Landets redan försvagade ekonomi och handelskontakter med omvärlden har försämrats ytterligare.
Många länder i närområdet har erbjudit katastrofhjälp och enligt utrikesminister Ann Linde (S) deltar Sverige i EU:s samordning av hjälpinsatser. Men även när dammet har lagt sig kommer de underliggande problemen finnas kvar i landet.
Det libanesiska folket har all rätt att vara arga på sina ledare. Libanons president Michel Aoun har lovat en utredning av vad som skett men det är möjligt att detta är åter en början på protester mot regeringen och det politiska styret i landet.
Om omvärlden inte bistår med mer långsiktig hjälp kan den politiska krisen utvecklas till något mycket värre.
