Nadim Ghazale: Leif och Jerzy säger det som ingen orkar höra
En som däremot var förvånad och försökte balansera det som lett oss hit var Leif GW Persson. Legenden med Sveriges största självförtroende gav sin som vanligt raka syn på saken i Nyhetsmorgon. GW sade i korthet att det inte borde vara så. Det är inte sådant som avgör människors liv när de summeras i slutändan utan då kommer det vara pensioner, vård, utbildning och jobb som spelat roll. Han menade att de presenterade siffrorna var praktiska för vissa men att social rättvisa och miljö borde vara viktigare politiska frågor för den vanliga medborgaren.
Nadim Ghazale
Är kommunpolis i Borås, debattör, föreläsare, Boråsambassadör 2020 och en av årets sommarpratare i P1.
Jag gillar Leif. Alla gillar Leif. Och nyanser utan förminskande är nödvändigt om vi inte ska förlora oss i allt elände. Men när någon säger något som går emot den allmänna uppfattningen inklusive min egen, eller som går mot den nya åsiktskorridoren så kommer det att irritera och skava. Vilket det gjorde. Jättemycket.
En vecka går och in på scenen äntrar en annan man av samma kaliber och från samma skrå, Jerzy Sarnecki. Jerzy skriver en av samtidens kanske inte bara viktigaste analyser utan också den mest kompletta och framåtblickande texten i det ämne väljarna själva satt högst på agendan.
Texten heter Criminology in the Time of Populism och borde läsas av alla som är intresserade av demokrati, brottslighet, kriminalitet, samhälle och politik. Jerzy skriver om vetenskapens utmaningar som i allt högre grad får utstå smutskastning och att den håller på att trumfas av politiska agendor och åsikter. I mina ögon något oerhört allvarligt och ett reellt demokratiskt hot. Terror, våld, knark och gäng i all ära men kunskap, eller snarare bristen på den, är det riktiga hotet mot vår demokrati. Kampen om kunskap vs åsikter är viktigare än den om högre straff vs mer resurser.
”Jag gillar Leif. Alla gillar Leif. Och nyanser utan förminskande är nödvändigt om vi inte ska förlora oss i allt elände.”Nadim Ghazale
Jag delade texten på sociala medier och skrev att den borde läsas av alla med det intresset, vilket att döma av DN/Ipsos borde vara ganska många. Bara själva rubriken, ”Kriminologi i populismens tid”, eller författaren i sig borde trigga eller locka till läsning tänkte jag och tog höjd för diskussion. Men icke. Tystnaden ekade och visst kan det engelska språket som texten är skriven på ha lett till minskat intresse men come on man, give me break. Inget inlägg oavsett ämne jag någonsin lagt upp har fått mindre engagemang.
Även om jag bölade över uteblivna likes så blev det tydligt att inlägg som matar de starka känslor vi redan känner är vad vi vill bli fortsatt matade med. Känslor som ilska, rädsla, förtvivlan och uppgivenhet är det som engagerar. Nyanser är ointressant, bekräftelse är det nya sex. Vi vill inte förstå, bara bli förstådda. Och så vill vi fortsätta reagera, babbla och tycka under förtrollning av flashar, memes, oneliners och rubriker på lättkonsumerade medier byggda för att manipulera oss, vår verklighet och i slutändan våra val.
