Ledare: Det finns en bättre lösning

Ledare Artikeln publicerades
Kompromissen bakom Gymnasielagen visar på dess svaga utgångspunkt. Det hade varit bättre att staten erkänner sitt misslyckande fullt ut och ger de som berörs amnesti.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kompromissen bakom Gymnasielagen visar på dess svaga utgångspunkt. Det hade varit bättre att staten erkänner sitt misslyckande fullt ut och ger de som berörs amnesti.

Gymnasielagens konsekvenser talar för att det måste till en radikal förändring. En amnesti är i det här fallet den bästa lösningen.

Röda korsets senaste rapport ”Den humanitära situationen för ensamkommande barn och unga i Sverige” erbjuder skrämmande läsning. Den handlar inte om rätten till asyl. Det som står i centrum är istället ”den sociala situationen för de unga som redan befinner sig i landet och som varit här under lång tid”.

Har vi verkligen behandlat dessa unga människor på det sätt vi själva skulle vilja bli behandlade på om vi befann oss i samma eller liknande omständigheter?

Det ska till en djupt ingrodd livslögn för att komma fram till ett annat svar än nej.

I senaste numret av det katolska samhällsmagasinet Signum citerar litteraturvetaren Julie Hansen i sin recension av Viet Thanh Nguyens ”Flyktingar” en essä som den vietnamesiske författaren låtit publicera i Financial Times 2017. Citatet ringar in det centrala i frågan ovan:

”Flyktingar förkroppsligar precis som hemlösa en oroande möjlighet: att mänskliga privilegier är högst bräckliga, att ens hem, familj och land bara är en katastrof bort från att tillintetgöras. Medan flyktingarna samlas i lägren och understår sig att göra anspråk på vårt samvetets begränsade och inmutade område, förnekar vi att vi kan bli som de, och många av oss gör allt vi kan för att undvika våra skyldigheter mot dem”.

Det är svårt att inte notera, att förskjutningen av positionerna i dagens debatt till inte obetydlig del beror på att det blivit legitimt att blunda för den humanitära katastrof som flyktingskapet utgör.

Men det går inte att fortsätta blunda; det gör samhället omänskligt.

Den så kallade Gymnasielagen kan sägas ha tillkommit som en kompromiss mellan rädslan för en uppjagad opinion och den anständiga ambitionen att ta ansvar för människor som fallit offer för rättsstatens tillkortakommanden. Denna omöjliga motsättning bidrar också till att i dag förklara varför lagen har fått så långtgående negativa konsekvenser för såväl den enskilde flyktingen som för samhället som helhet.

Lagen ger dessa unga vissa bestämda möjligheter till ett liv i Sverige. Men själva frågan om villkoren för att få uppehållstillstånd är annorlunda, då de enligt lagen inte längre är att betrakta som asylsökande. Därmed hamnar de ännu en gång i kläm. De saknar rätt till bostad och försörjning via Migrationsverket och kommunerna har ingen skyldighet att ge dem stöd då de vid det här laget är myndiga. När de sedan får uppehållstillstånd står de utanför det tak över huvudet som bosättningslagen trots allt erbjuder.

Det är för många omständigheter som sammantagna och var för sig inte talar till lagens fördel. Det framgår entydigt av inte minst Röda korsets rapport. Det finns en avsaknad av sätt att möta ”grundläggande humanitära behov” som föranleder ett skyndsamt omtänkande. Därför måste lagen tas upp på nytt och omarbetas så att dess orättfärdiga konsekvenser görs om intet.

Det troliga är att det rent tekniskt inte går. I det läget återstår bara ett – att ge de som omfattas av den amnesti.

Det finns starka skäl för att ett sådant undantag är ofrånkomligt. Det viktigaste är dock att fortsatt hantering enligt den svaga lagen drabbar och skadar de unga som den avsåg att hjälpa.

Det borde räcka som argument.

Men det finns även andra skäl; den dåliga kompromissen tillkom som bekant inte i ett vakuum.

Den grupp av ensamkommande flyktingar som var barn när de anlände till Sverige men som inte hann få sina asylskäl prövade inom den stipulerade tidsgränsen för sådan handläggning gick ut, och som i stället kom att prövas som vuxna, försattes i en situation som varken systemet eller lagstiftaren avsett. När regeringen senhösten 2015 införde gräns- och identitetskontroller för att minska antalet flyktingar som sökte sig till Sverige, innebar det i praktiken att asylrätten begränsades. Endast den som kunde identifiera sig gavs möjlighet att söka asyl. Att i det läget vilja låta nåd gå före ”rätt” – vad som i rimlighetens namn egentligen bara kan beskrivas som ett byråkratiskt, administrativt misslyckande – var inte aktuellt när allt kretsade kring att sända sådana signaler till omvärlden att fler flyktingar inte skulle göras sig besväret att söka sig en fristad i Sverige. Och hade det inte funnits en sådan alarmerande räddhågsenhet hos riksdagsmajoriteten då, hade det gått att lösa det begränsade problemet inom ramen för skyddsgrunden ”ömmande omständigheter”. Men även denna försvann i signalpolitikens namn.

Och där står vi nu, i en tid då ”stram flyktingpolitik” ger pluspoäng och samtidigt inför ett problem som lagen inte har kunnat hantera med mindre än att det fått konsekvenser som är omöjliga att acceptera.

Alla andra alternativ är sämre. Därför är amnesti för denna grupp den enda trovärdiga utvägen.