Låt rättvisa åt Gui Minhai få gå först

Ledare Artikeln publicerades
Eva Gedin ordförande i Svenska Förläggarföreningen talar om den fängslade förläggaren Gui Minhai under Augustgalan 2019 i Stockholms Konserthus.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Eva Gedin ordförande i Svenska Förläggarföreningen talar om den fängslade förläggaren Gui Minhai under Augustgalan 2019 i Stockholms Konserthus.

Brotten mot mänskliga rättigheter i Kina är ingen nyhet och diktaturer förnekar sig aldrig. Därför är inte domen på tio års fängelse för den svenske förläggaren Gui Minhai ”för att ha försett utländsk makt med underrättelser” det allra minsta förvånande.

Det går inte att förvänta sig något annat av den kinesiska staten än att den i alla lägen och avseenden ser till sina egna intressen. I det läget är rättsstatens principer noll och intet värda. Den som fastnar i regimens saknar alla rättigheter om det innebär hinder, problem eller som i fallet med Gui Minhai en prestigeförlust att medge ett övergrepp på en annan stats medborgare.

Det faktum att han döms för ett annat brott än den boksmuggling han ursprungligen anklagades för vittnar om att det också finns ett absurt drag över hela tillställningen. Hur ska Minhai ha kunnat lämna över statshemligheter om han varit i kinesiskt förvar allt sedan han greps på ett tåg i sällskap med svenska diplomater i januari 2018?

Att Kina inte erkänner dubbla medborgarskap spelar i detta sammanhang ingen roll. Det som nu tycks ha skett, att Gui Minhai ”frivilligt” ska ha gett upp sitt svenska medborgarskap, saknar trovärdighet. Från första början har de kinesiska myndigheternas hantering av honom visat att det inte går att ta några som helst uppgifter därifrån på allvar.

Det som föregick domen var en ”låtsasrättegång”, vilket är det ord som den före detta svenska kulturattachén i Peking, Magnus Fiskesjö, använder när han beskriver processen. Slutenhet, tvång, avsaknad av den konsulära hjälp han har rätt till enligt de folkrättsliga och diplomatiska principer som Kina ändå säger sig omfatta, bekräftar omdömets giltighet:

”Det är de höga pamparna som bestämmer i Kina. De har tydligen bestämt sig för att Sverige ska straffas, Sverige ska läggas i sträckbänk, Sverige ska förödmjukas. Det är ju så här de arbetar”, säger Fiskesjö till TT.

Att Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) säger att ”vi kräver att Gui Minhai ska släppas fri” är välkommet klarspråk. Att EU står bakom den svenska kraven på Kina är naturligtvis viktigt. I vilken utsträckning klarspråket följs av krafttag återstår att se. Relationen till Kina bygger i första hand på ömsesidigt ekonomiskt intresse; den sortens argument väger oftast mycket tyngre än att i alla avseenden hävda rättsstatens principer och folkrättens företräde.

Tids nog ska regeringens hantering av Gui Minhais öde granskas. Men Oscar Almén, Kinaanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, är bestämd i sin kommentar om var skulden just nu inte ska sökas:

”Vi ska absolut inte lägga någon vikt vid Sveriges agerande i det här fallet. Det finns ingenting som ursäktar det här. Kina visar noll respekt för internationell rätt”.

Moderaternas och Kristdemokraternas utspel under tisdagen gör därför den gemensamma fronten mot Kina otydlig. Att nu försöka omvandla en diktaturs rättsövergrepp på en svensk medborgare till en inrikes träta, det kan knappast ligga i Gui Minhais intresse.

Och det måste trots allt få gå först.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.