Låt oss slippa tunnelseende

Ledare Artikeln publicerades
Närings- och innovationsminister Mikael Damberg fick köra tåget genom tunneln under invigningen av Hallandsåstunneln på tisdagen.
Foto:Bjˆrn Lindgren/TT
Närings- och innovationsminister Mikael Damberg fick köra tåget genom tunneln under invigningen av Hallandsåstunneln på tisdagen.

Nästa gång svenska järnvägsbyggare stöter på en ”urbergshorst med sprickrikt delvis leromblandat berg” kommer de att fly från platsen för glatta livet. Ett infrastrukturfiasko som tunnelborrningen genom Hallandsåsen vill ingen uppleva igen.

Men nu är den klar och under onsdagen invigdes Hallandsåstunneln med pompa och ståt, och med näringsminister Mikael Damberg på plats. Notan för bygget stannade på närmare elva miljarder kronor och 18 års försening. Tidsvinsten för att slippa köra över Hallandsåsen är cirka tio minuter, men potentialen för ökade trafikmängder har ökat dramatiskt.

På det hela taget innebär tunneln en välkommen förbättring av tågtransporterna längs Västkusten. Men på minuskontot finns en icke obetydlig post som inte kan skrivas av bara för att skandalbygget är klart. Nivån på medborgarnas förtroende för statsmakternas pålitlighet sjönk snabbare än grundvattennivåerna gjorde på Hallandsåsen.

En skandal var det när dåvarande Banverket med regeringens goda minne valde att snåla in på miljötänkandet så till den mildra grad att Hallandsåsen aldrig blir sig lik igen. Den fysiska miljön har nog återhämtat sig, men förtroendet för statsmakternas vilja och förmåga att ta sig an jättelika infrastrukturprojekt med omtanke och försiktighet som ledstjärna, fick sig en kronisk knäck.

Under de omständigheter som Sverige i allmänhet och de boende på Hallandsåsen fick lära sig att miljö och hälsa i praktiken alltid kommer i andra hand när politisk prestige står på spel, innebär att liknande satsningar hädanefter kommer att betraktas med största möjliga skepsis från medborgarnas sida.

Förtroendeförluster är ett stort problem, och inte minst nu när så mycket som står på spel här i Västsverige. Västlänken i Göteborg är ett tunnelprojekt som är ifrågasatt både när det nytta, dragning och ekonomi. Förbifarten under Varberg är tveksam när det gäller balansen mellan nytta och kostnader.

Kronan på orosverket är dock Götalandsbanan som genom sin omfattning bär risker med sig som mycket väl kan komma att utvecklas till ett hot mot det statsfinansiella systemet. Redan nu har kostnaderna prognostiserats till att spräcka alla tidigare tänkta ramar. Innan vi har sett slutet på den stora och fantastiska höghastighetsdrömmen, kan kostnadsökningen fullständigt ha spårat ut. Vem har råd att betala biljetten för en tågresa på en bana som i slutändan mycket väl kan hamna på 500 miljarder kronor? Dessutom råder det stora tveksamheter om projektet som sådant verkligen blir samhällsekonomiskt lönsamt.

Det finns fler alldeles utmärkta järnvägsvisioner i omlopp, bland annat satsningen på höghastighetståg mellan Oslo och Köpenhamn längs Västkusten. Kanske kan denna förbindelse visa sig ha större potential än Götalandsbanan att bli en framgångssatsning. En resa på 140 minuter mellan två nordiska huvudstäder, via en av Nordens största och mest expansiva stagsregioner, torde vara ett attraktivt alternativ till flyg, buss och bil.

Men efter Hallandåsen vet vi att det inte bara är att rita upp visionerna och sedan trycka på knappen. Hållbarhetskraven är långt större nu än när RoccaGill sågs som lämpligt medel för att stoppa läckor i järnvägstunnlar med. Allra hårdast är dock kraven från medborgarnas sida, att politiker och myndigheter ska släppa tunnelseendet och även våga se negativa aspekter av stora och glassiga infrastrukturprojekt – innan det är för sent.