GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lars Stjernkvist: Därför saknar jag Reinfeldt

Min saknad efter regeringen Reinfeldts skattesänkningar är milt uttryckt minimal.
Lars StjernkvistSkicka e-post
Inpass från vänster • Publicerad 16 september 2020
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Fredrik Reinfeldt under ett besök i Ulricehamn.
Fredrik Reinfeldt under ett besök i Ulricehamn.
Foto: Pernilla Rudenwall Petrie

Av lätt insedda skäl var jag inte heller förtjust i hans närmast maniska aversion mot mitt eget parti. Lägg därtill att jag tycker att hans plötsliga sorti efter valförlusten 2014 präglades av allt annat än ansvar för det egna partiet och ni förstår att jag inte tillhör Fredrik Reinfeldts supporterskara.

Därför trodde jag inte att jag någonsin skulle skriva detta; jag saknar Fredrik Reinfeldt.

Vid åtskilliga tillfällen hörde jag honom lägga ut texten som statsminister. Långa och snirkliga tal, och ibland var bisatserna så många att åtminstone jag hade svårt att komma ihåg vad det egentligen handlade om. Minns särskilt några tal i Almedalen. 2008 och 2011 filosoferade han om att vi blir allt äldre och vad det betyder för ekonomin, miljön och jordens och mänsklighetens överlevnad.

”Den som är rädd och rasande tänker inte alltid rationellt. Visst måste makthavare ta hänsyn till känslorna i samhället, men vi har rätt att förvänta oss mer av människor med makt och ansvar.”

Jag höll inte med om allt, men jag uppskattade redan då hans förmåga att snarare resonera än agitera. Jag tror faktiskt inte att jag har hört någon tala så länge utan att bli avbruten av en applåd. Utan att ens försöka få till en publikfriande poäng. Han resonerade med sin publik. Försökte förklara hur han uppfattar att saker och ting hänger ihop. Det gillade jag då, och det gillar jag idag.

Vi lever i en tid när väldigt många politiker är rasande. Donald Trump skäller på journalister och kallar sina motståndare för galna. Jimmie Åkesson beskriver den svenska Coronastrategin som en massaker. Kraftuttrycken bottnar förstås i en folklig oro och ilska. Den hårda retoriken skulle omedelbart slå tillbaka om den inte speglade en utbredd rädsla och ett utbrett raseri.

Starka känslor har alltid varit en del av politiken. Känslor övertygar mer än fakta, så är det. Samtidigt måste varje makthavare fundera på rädslans och raseriets följder. För det är fullt förståeliga men samtidigt farliga drivkrafter.

Den som är rädd och rasande tänker inte alltid rationellt. Visst måste makthavare ta hänsyn till känslorna i samhället, men vi har rätt att förvänta oss mer av människor med makt och ansvar. Vi borde förvänta oss eftertänksamhet. Att ord och handling hänger ihop. Vi förväntar oss att USA-s president försöker representera hela landet, och därför inte dömer ut alla motståndare som galna. Och om en politiker på fullt allvar menar att någon annan gör sig skyldig till en massaker, ja, då nöjer han sig inte med en försynt KU-anmälan, utan då förväntar vi oss helt andra åtgärder.

Missförstå mig inte. Jag vill inte ha profillösa politiker. Fredrik Reinfeldt väckte känslor. Han drevs utan tvekan av starka känslor. Som sagt, aversionen mot socialdemokrater var en stark drivkraft.

Samtidigt erkände han tillvarons nyanser, att alla ståndpunkter har fram- och baksidor. Han var mer resonerande än rasande.

Därför saknar jag honom.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.

Läs mer