Längtan efter rätt besökare

”Vi vill inte ha potentiella smittbärare från storstäderna … De bor bra i sina bostäder i Stockholm och ändå måste de åka hit och belasta. Det är inte rimligt. Det är ingen mänsklig rättighet att vara i sin fritidsstuga”.

Så formulerade sig kommunstyrelsens ordförande på Orust,Catharina Bråkenhielm (S), i DN i mitten av mars i år. Det hon reagerade mot var möjligheten för den enskilde att ta med sig rätten till hemtjänst och annan hjälp från en kommun till en annan. I hennes ord fanns en kärna av relevans som inte kan avfärdas med att uttalandet dröp av populism. Ett antal västkustkommunen sade sig inte klara av sina åtaganden och ville inte ge vård, omsorg och hemtjänst till andra än bofasta skattebetalare. I detta fick sedan Bråkenhielm stöd från ingen mindre än partikamraten, socialminister Lena Hallengren, som vädjade om att ”´har man hemtjänst bör man avstå från att resa till andra kommuner”.

I sak var sommarkommunernas vägran ett brott mot socialtjänstlagen. Men i dag finns det en majoritet i Sveriges riksdag som vill tillfälligt ändra socialtjänstlagen så att dessa kommuner ska kunna säga nej utan att hamna i klammeri med lagen.

Men nu låter det annorlunda. ”Smittbärarna från storstäderna” – och de är som bekant långt fler än bara dem med hemtjänstbehov – lyser med sin frånvaro. Gotland men också Orusts grannö Tjörn marknadsför sig nu mot turister och sommarboende med budskapet att de ”längtar” efter besök. Att det i dessa kampanjer inte återfinns ord som ”smittbärare”, ”åka hit och belasta” eller liknande förvånar inte. Utan turistinkomster blir det på många håll svårt för att inte säga omöjligt att hålla liv i service och samhällsnytta.

Hittills har närmare 31 000 jobb försvunnit ur besöksnäringen på grund av coronakrisen. Med nuvarande reserekommendationer kan det handla om över 80 miljarder kronor mindre än vanligt. Det stundar en svår sommar för många, inte minst för de annars så populära västkustkommunerna men också för Sverige som helhet.