L dribblar bort sig
Som så mycket annat förändrar coronakrisen också opinionsläget i svensk politik. De tidigare krisande statsbärande partierna S och M hämtar sig i sina opinionssiffror medan SD tappar stöd. Och än värre ser det ut för de mindre partierna som varken når ut i media eller får någon utdelning i opinionen. Beror det på krisläget i sig? Eller också på grund av vilka frågor man lägger tonvikt vid?
Det är förstås en kombination. I veckan har Liberalerna gjort ett försök att ta sig igenom bruset genom att göra Allsvenskans start till en politisk fråga. Till Sportbladet (19/5) säger L-ledaren Nyamko Sabuni att Allsvenskan borde få starta igång i början av juni som planerat. Detta bland annat för att Folkhälsomyndigheten vid flera tillfällen har betonat vikten av att hålla igång sport och motion för folkhälsans skull.
Men som också framgår i Sportbladets artikel beror uppskjutningen av Allsvenskans premiär på FHM:s råd om att ställa in eller skjuta fram matcher och träningar för vuxna. Inte på grund av sporten i sig. Dessutom skulle matcherna uppmuntra till folksamlingar av olika slag utanför arenor och på krogar. Detta fick Sabuni förstås frågor om som menar att fotbollen inte kan straffas för att rekommendationerna inte efterföljs av andra.
Till reportern säger hon att ”det är ett samhällsansvar. Vi kan inte ålägga det ansvaret att hantera hur människor agerar, om krogar missköter sig”. Men är det inte precis vad krog- och restaurangbranschen fått göra när näringsidkarna hotats med att få sina verksamheter nedstängda om inte kunderna följer myndigheternas rekommendationer?
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna instämmer i den allsvenska körsången. Och visst, det är lätt att känna med alla de som saknar Allsvenskan och längtar till en återgång till det normala. Och för den samhällsnytta som fotbollen tillför. Men politiskt sett är det en skev prioritering i en tid när människor dagligen dör i covid-19 och sjukvården och äldreomsorgen är på bristningsgränsen.
Att de statsbärande partierna klarar sig bättre i opinionen kan inte enbart bero på att de är statsbärande och att människor därmed söker sig till den trygghet och stabilitet som det innebär. Utan också för att de förmår att hålla rätt sakpolitiskt fokus i en tid av kris.
