Kunskapsförakt smittar mer än mässlingen

Nyligen gick Södra Älvsborgs Sjukhus, SÄS, ut med ett pressmeddelande om ett konstaterat fall av mässlingen. I normala fall knappast något som skulle föranleda något större intresse utanför vårdstatistiken.

Men efter att ett fåtal fall av sjukdomen konstaterades i Göteborg kring jul och nyår, vilket föranledde en intensiv nyhetsrapportering som i sin tur ledde till en uppskruvad debatt, är det begripligt att SÄS känner sig tvingade att gå ut med den informationen.

Generellt sett är mässlingen inget som borde föranleda något större medieintresse eller inbjuda till samhällsdebatt, främst av det enkla skälet att det idag tillhör undantagen att någon numera insjuknar. De flesta barn vaccineras före 18 månaders ålder.

Det är fullt normalt att betrakta mässlingen som ett i normala fall abstrakt hot i en välfärdsstat som Sverige. När då en sjukdom som mässlingen trots allt gör sig påmind får förklaringen därför sökas i andra sammanhang.

Som exempelvis i en vidare samhällsoro och – dessvärre – en påtaglig vilsenhet i hälsofrågor gränsande till rena kunskapsföraktet.

Den som är vaccinerad behöver inte vara rädd för att smittas. Ju större andel som är vaccinerade desto mindre är risken för utbrott. Men den oro som omgärdar mässlingen tycks snarare handla om föreställningar om något som är mer knutet till risker på samhällsnivå.

Som statsvetaren Maria Solevid formulerade sig i samband med att SOM-institutet redovisade 2017 års mätning, så är det snarast fråga om ”en respons på ett uppfattat extern hot över vilket man har liten kontroll över”.

Den sortens oro hänger således snarare samman med hur vi uppfattar omvärlden än med rädslan för att själva bli smittade. Om hög vaccinationsgrad är ”typiskt svenskt” kan mässlingsfall uppfattas som något främmande som förts in utifrån och som just därför hotar landet. Återkommande brukar den sortens argument föras fram när flyktingmottagandet förs på tal. För några år sedan pågick en debatt om att alla asylsökande skulle tvångsundersökas för minska riskerna med att tuberkulos åter skulle bli en sjukdom som sprider sig. Idag är vetskapen om att det främst är i vissa grupper av somalier i Stockholm som mässlingen är vanligare, och i Rumänien där vaccinationsgraden är lägre i jämförelse med andra EU-länder.

Och från just Rumänien kommer många av de tiggare som sitter på svenska gator …

Det är i ett sådan läge som samhällsoron riskerar att bli politiskt epidemisk. Inte sällan i onödan, med tanke på att den sammanhållande faktorn inte är att det rör sig om ”främmandes” onda avsikter, utan om att båda grupper har varit utsatta för omfattande antivaccinationskampanjer, något som bland annat The Vaccine Confidence Project har kartlagt. Det stora hotet, och det som verkligen borde föranleda ett oroligt samhälle att reagera, är förekomsten av falska nyheter och misstro mot vårdens och läkarvetenskapens rekommendationer. Den hållningen känner inga gränser.

Vilka konsekvenser denna misstro har fått vittnade Michael Kundi, professor vid det medicinska universitetet i Wien, om i en utsändning från SR:s Vetenskapsradion: ”Vi misslyckades med att utrota mässlingen till 2015, huvudsakligen på grund av vaccinationsskepsis”:

Det har dock tillstått nya hot, vilket inte minst barnmorskor runt om i landet kan vittna om. Långresandet till varmare platser som Thailand har blivit ett vanligt inslag i svenskarnas vardag, och de som reser tenderar att bli allt yngre. Det är inte ovanligt att även spädbarn får följa med på en tvåveckors solsemester trots de risker som följer. Och fallet som SÄS rapporterade om var just ett sådant, ett litet barn som inte fått sin första vaccination.

Mässlingen utgör normalt sett inget hot mot svenskars hälsa. Okunskap, falska nyheter och aktivt vaccinationsmotstånd är långt farligare.