Kungens ord väger tyngre än hatarnas
När planet som tillhörde Ukraine International Airlines lyfte från Teherans internationella flygplats på onsdagsmorgonen fanns det 176 passagerare och personal ombord. Sju olika nationaliteter rymdes i kabinen, de flesta från Iran och Kanada. Enligt passagerarlistan var tio av dem svenskar.
Kommentarer till konflikten och kondoleanser efter kraschen avlöste snart varandra och Sveriges kung Carl XVI Gustaf valde de rätta orden: ”Dagens flygplanskrasch i Teheran har krävt många människoliv. Bland de förolyckade fanns ett antal svenskar. Mina och min familjs tankar går i denna stund till de omkomna, deras familjer och närstående”.
De med omdöme valde sina ord med samma självklara medkänsla. Andra valde däremot att ge prov på värderingar som bara kan beskrivas som raka motsatsen. Anledningen tycks vara att bland de omkomna svenskarna fanns de som kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn.
Det dröjde således inte länge innan hatet svämmade över i sociala medier.
När förre SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth ironiserade på twitter om de omkomna verkligen var svenskar, eller rättare sagt ”smålänningar”, som det stod i det nyhetstelegram han använde sig av i sin polemik, fick hans utspel fick omedelbart svansen av likasinnade att gilla, kommentera och dela. Inget nytt och dessvärre numera inget som förvånar.
Återkommande förs en debatt om gränser, etnicitet och vad ”svenskhet” kan bestå av. Den inrymmer såväl saklighet som övertramp. Men vad den förre SD-riksdagsmannens inhopp visar, och vad hans tillskyndare gör så tydligt, är att den viktigare debatten nu måste bli den om var går gränsen för vad som kan accepteras i debatten. Att ”samtala, samarbeta eller på annat sätt samverka” med krafter där hånet och hatet växer och frodas för knappast det viktiga samtalet framåt.
Här måste framför allt de politiska partierna och dess ledande företrädare visa att de förstår allvaret och visa sig vuxna att dra gränsen snävt för hur de väljer att agera och argumentera.
