Anela Murguz: Kungens uttalande för inte Sverige i tiden
När Carl XVI Gustaf för snart 50 år sedan kröntes till kung löd mottot: För Sverige – i tiden. Han ville vara i takt med sin samtid. En modern monark. Men under veckan har han visat på motsatsen när han återigen uttryckt sig kritiskt om grundlagsändringen 1980 som gjorde Victoria till tronarvinge i stället för den då ett år gamle prins Carl Philip. Det äldsta barnet fick nu ärva tronen – inte äldste sonen.
I SVT-dokumentären Sveriges sista kungar kritiserar han att förändringen av tronföljden skedde retroaktivt och plötsligt. Det går att diskutera huruvida det stämmer. Kungen får det att låta som en blixt som kom från klar himmel, trots att grundlagsändringar kräver att samma beslut fattas av riksdagen med ett allmänt val emellan – vilket också var fallet med ändringen av tronföljden. Dessutom var frågan noggrant utredd, och ett första riksdagsbeslut hann fattas innan prins Carl Philip föddes. Det borde med andra ord inte ha kommit som en överraskning för kungen.
Men framför allt osar inte uttalandet modernitet direkt. För även om kungen försäkrar tittarna om att både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip hanterat det hela väl och i efterhand har fått förtydliga att han står bakom kronprinsessan Victoria är uttalandet fortfarande problematiskt.
Han kopplar det till sitt föräldraskap när han säger att han ”som förälder” tycker det är ”förfärligt”. I Expressen (4/1) uttrycker Jens Liljestrand en förståelse för den oförrätt som kungen måste ha känt och beskriver ”en kung som ständigt skuffas undan, kringskärs och till slut får finna sig i att riksdagen stökar i hans eget hem och ändrar hierarkin mellan hans barn”. ”Det är en glimt av något djupt mänskligt i en annars uttråkat slätstruken fasad”, fortsätter Liljestrand.
Men nu axlar kungen en roll där han inte förväntas tycka saker i egenskap av privatperson, i den mån en statschef kan betraktas som en privatperson. Hans uppgift är att sätta landet och monarkin framför sig själv.
Mot bakgrund av det blir uttalandet än mer märkligt. Den främsta tillgången som monarkin, kungahuset och kungen själv har är kronprinsessan Victoria. I opinionsundersökningar har hon visat sig vara omåttligt populär, till och med den mest populära offentliga personen i Sverige. Många gånger mer omtyckt än kungen själv.
”Att en kvinna inte kunde ärva tronen om hon hade en bror var en förlegad ordning då och är det definitivt i dag.”
Man ska komma ihåg att det svenska stödet för monarkin är långt ifrån stabilt. I en SOM-undersökning som kartlagt svenska monarkitrender mellan åren 1995-2020 syns en trend som talar till monarkins nackdel. I början av 2000-talet minskade förtroendet som visserligen ökat stabilt sedan 2015. Men det var fortfarande fler som kände mycket eller ganska stort förtroende för kungahuset 1995 än 2020, och det var en lägre andel som kände mycket eller ganska lägre förtroende då än nu.
Dessutom skedde den ändrade tronföljden, som i praktiken gjorde det möjligt för kvinnor att ärva tronen, under en tid då flera andra viktiga jämställdhetsreformer drevs igenom. Under samma period kriminaliserades exempelvis våldtäkt inom äktenskapet, aborträtten infördes och sambeskattningen avskaffades.
I dag är principerna bakom dessa lagändringar självklara för de allra flesta svenskar. Att en kvinna inte kunde ärva tronen om hon hade en bror var en förlegad ordning då och är det definitivt i dag. Att kungen fortfarande motsätter sig hur förändringen som gav Sverige kvinnliga regenter gick till tyder tyvärr på att han inte alls för Sverige i tiden.
