Kritik av invandring till varje pris
Där LO-sfären tidigare var relativt ensam i sitt motstånd mot arbetskraftsinvandring börjar nu också borgerliga aktörer göra sig hemmastadda. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som var med och reformerade arbetskraftsinvandringen 2008, har alla flaggat för att man på olika sätt vill lägga om reglerna.
Det är principiellt beklagligt och riskerar dessutom bli kostsamt för svenskt välstånd. När Svenskt Näringsliv räknade på saken kunde de visa att arbetskraftsinvandringen 2018 bidrog med 34 miljarder till BNP och 12 miljarder i skatteintäkter. I regel tar invandrarna anställningar som annars skulle ha förblivit vakanser och bidrar till statskassan från dag ett i Sverige.
Det rör sig om relativt få människor. 2019 beviljades 21 950 nya arbetstillstånd, 20 841 året dessförinnan. Det är inte ens en procentenhet av landets totala arbetskraft.
Men den politiska bilden av arbetskraftsinvandring som är i stånd att målas upp är en mörk sådan där utnyttjanden av både system och människor tycks dominera.
När Kvällsposten (1/1) skriver om Suravi som vid 14 års ålder blir bortgift med en medelålders man i Malmö som använder henne som slav, blir delar av det politiska svaret att arbetskraftsinvandringen behöver begränsas – trots att Suravi kom hit som anhöriginvandrare. Men det egentliga problemet är förstås mannens handlingar mot henne och flera andra, inte i vilken roll Suravi kom hit.
Det finns brott som kan kopplas till och förklaras med arbetskraftsinvandringen, och de måste motverkas. Likaså finns det andra problem och effekter kopplade till denna invandring som behöver hanteras eller bemötas, däribland låg självförsörjningsgrad hos arbetskraftsinvandrares anhöriga liksom fusk och falska tillstånd. Men där lägger få sitt krut, det som sker i debatten är istället försök att måla upp arbetskraftsinvandringen som sådan som oproportionerligt problematisk eller brottsdrabbad.
Det är beklagligt dels för att arbetet att stävja brott och andra problem riskerar få fel fokus, dels för att arbetskraftsinvandringen behövs för att lösa ett av Sveriges största tillväxthinder. Nämligen brist på arbetskraft.
Kompetensbristen är stor i de flesta branscher och det är nästan uteslutande till bristyrken som arbetskraftsinvandringen sker. Svårigheten att hitta personal gäller även till många av de yrken som kallas lågkvalificerade. Utan den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen skulle bland annat skogsbruket drabbas hårt.
Kompetensbristen är ett problem. Arbetskraftsinvandringen är det inte. Den senare bidrar i regel till att göra både Sverige och arbetskraftsinvandrarna rikare.