Kortsiktiga bidrag löser inte förskolans problem
Sedan fem år tillbaka har förskolor runt om i landet möjlighet att ansöka om ett riktat statsbidrag för att minska barngruppernas storlek inför varje läsår. Detta kan bland annat göras genom att skapa fler barngrupper, och då anställa mer personal, vilket flera förskolor i Borås gjort genom åren.
Problemet är bara att denna lösning är temporär, och minskar därmed inte storleken på barngrupperna på lång sikt då förskolorna bara kan planera verksamheten för ett läsår i taget. Att fjorton förskolor i Borås därmed blir utan bidrag efter sommaren borde inte komma som en överraskning. Totalt handlar det om ett tapp på sex miljoner kronor. Dessutom leder Skolverkets omfördelning av bidraget till att de berörda förskolorna förlorar ännu mer – närmare 14 miljoner kronor. Något som enligt förskoleförvaltningen kommer att påverka förskolorna negativt.
”Men är inte frågan om minskade barngrupper i förskolan mer värd än tillfälliga lösningar?”
Dessa bidrag från staten har trots sin kortsiktighet gjort stor nytta för Borås förskolor. Enligt en utredning som förskoleförvaltningen gjorde 2019 hade 75 procent av förskolorna som fått statsbidraget nått upp till Skolverkets riktlinjer gällande storlek på barngrupper. Av de förskolor som inte tagit del av bidraget var motsvarande siffra bara 25 procent.
Men är inte frågan om minskade barngrupper i förskolan mer värd än tillfälliga lösningar? Stora barngrupper är varken bra för stora eller små. För de allra minsta kan alltför stora barngrupper utlösa stress och oro, och för vuxen personal blir arbetsuppgifterna allt svårare att hinna med, vilket i slutändan också påverkar barnen negativt. Dessutom är mindre barn i stort behov av anknytning. Något som blir allt svårare när vikarier kommer och går till följd av personalbristen i förskolan, och när de vuxna har allt fler barn att skapa relationer till.
Regeringen verkar vara medveten om dessa risker. De återinförde trots allt riktmärken om barngruppernas storlek som den dåvarande alliansregeringen tog bort, och införde även de riktade statsbidragen. Men tittar man på helheten faller inte bitarna väl ihop.
”Att då röja undan mattan för fler alternativ, som skulle kunna avlasta förskolorna, är att göra det ännu svårare för sig.”
Långsiktiga lösningar är helt enkelt bättre än kortsiktiga sådana. En sådan väg är att ha så många omsorgsalternativ som möjligt så att inte alla barnfamiljer i området söker sig till en och samma förskola. Men när det gäller exempelvis dagmammorna, eller pedagogisk omsorg som det numera heter, vill regeringens utredare se ett etableringsstopp.
Förskollärare är en av de största bristyrken. Stora pensionsavgångar väntar som högskoleutbildningarna inte hinner ikapp. Detta i kombination med att barnunderlaget växer gör det redan svårt att leva upp till ambitionen om minskade barngrupper. Att då röja undan mattan för fler alternativ, som skulle kunna avlasta förskolorna, är att göra det ännu svårare för sig.
Barn är, precis som familjer i stort, olika. Olika omsorgsalternativ passar olika bra i olika familjer. En föreställning om det motsatta – att en enda modell, i det här fallet förskolan, passar alla barnfamiljer – var det som krattade vägen för den stressiga och oroliga miljön som i dag finns på många förskolor.
