Lars Vargö: Konsten att välja samarbetspartners
SCO bildades år 2001 av Kina, Ryssland och fyra centralasiatiska stater för politiskt och ekonomiskt samarbete, med det uttalade syftet att fjärma sig från västerländskt inflytande. 2017 anslöt sig kärnvapenstaterna Indien och Pakistan och i år blev Iran medlem. Nästa år ansluter sig Belarus. Det låter nästan som de onda krafternas klubb och det är uppenbart att Indien känner sig alltmer obekvämt i detta sällskap.
Lars Vargö
är moderat lokalpolitiker, japanolog och översättare i japanska. Han var tidigare Sveriges ambassadör i Japan och Sydkorea.
Det finns också allvarliga spänningar mellan såväl Indien och Pakistan som mellan Indien och Kina. Så sent som 2020 förekom militära stridigheter på gränsen mellan Kina och Indien och mellan Indien och Pakistan sker då och då allvarliga skärmytslingar i Kashmir.
Ändå stod Indiens premiärminister Narenda Modi värd för årets möte, som skedde via internet. Modi var ovanligt kritisk mot Kinas expansiva agerande i Sydkinesiska sjön och möjligtvis inser han nu att det finns bättre sällskap än Putin och Xi Jinping. Häromveckan välkomnades han varmt av president Biden i Vita Huset, men även Japan satsar stort på relationerna med Indien.
Putin försökte under mötet förstås framställa sig som en stark ledare och hävdade att de sanktioner som väst har infört endast kommer att stärka Ryssland. Till att börja med sker den växande handeln mellan länderna i SCO i lokala valutor, menade han. Han nämnde däremot ingenting om Wagnerupproret.
”Om detta samarbete behöver fördjupas ytterligare beror helt på hur Kina och Ryssland uppträder.”Lars Vargö
Xi Jinping var lika tyst, men uttryckte inte heller något översvallande stöd för den ryske presidenten. Han bad endast medlemsländerna att visa varandra ”solidaritet och ömsesidigt förtroende”. Länderna i SCO står visserligen för 40 procent av jordens befolkning och drygt 20 procent av världens BNP, men kanske är det så att samarbetet dem emellan börjar knaka. Indien verkar i alla fall ha börjat komma på andra tankar och de centralasiatiska länderna verkar inte heller uttrycka någon speciell glädje över att behöva ta avstånd från väst, tvärtom.
Ett annat toppmöte i närtid är annars det NATO skall hålla i Litauens huvudstad Vilnius. Det är av stor vikt för Sverige, men också för fyra länder i Stillahavsasien: Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland (”the Asia-Pacific four”), som alla är speciellt inbjudna. Godkännandet av särskilda samarbetsavtal med dessa länder står bland annat på agendan.
Kina mullrar och anklagar de inblandade för att vilja skapa ett NATO i öst, men dels är det just hoten från Kina som gör att de känner ett behov av att samarbeta närmare, dels är det i detta läge inte fråga om ömsesidiga försvarsgarantier av den typ som NATO:s medlemsländer ger varandra, utan ett samarbete mellan likasinnade stater kring cybersäkerhet, nya teknologier, den yttre rymden, hur man skall hantera desinformation och klimatförändringarna. Om detta samarbete behöver fördjupas ytterligare beror helt på hur Kina och Ryssland uppträder.
