Kohandel kan ge svåra val

Hon talade om EU:s långtidsbudget och om den förhandlingsprocess som pågår.

Men hon hade aldrig sagt så om inte först regeringen och Socialdemokraterna kohandlat sig fram till en gemensam svensk linje.

Vi ska vara restriktiva.

Inte för Europas skull, utan för vår egen.

Sverige är dessvärre ett av de länder inom EU som idag inte vill betala för sig, men som ofta har åsikter om huruvida EU fungerar som det ska eller ej. Visserligen tar vi vår nota i egenskap av att vara det land som betalar den högsta avgiften per medborgare till EU, men samtidigt betalar varken vi eller andra starka tillväxtländer tillräckligt mycket för att EU ska fungera på det sätt som vi önskar.

Men det är svårt att förstå regeringens och Socialdemokraternas kohandel om EU:s långtidsbudget, såvida man inte väger in känslan av att de egentligen tycker att frågan är ganska oväsentlig.

Det är den inrikespolitiska effekten som är viktigast.

Därför tror man sig också ha mer att vinna på att spela ut det EU-skeptiska kortet – förklätt till en restriktiv hållning – än att agera med varsamhet och omtanke om Europa och om Sveriges ansvar.

I dagsläget pågår två parallella processer inom EU. Den ena handlar om att omforma den monetära unionen med hänsyn till dagens svagheter och framtidens behov. Den andra rör förmågan att agera utjämnande och utvecklande inom unionen.

För den första krävs uppslutning, uppfinningsrikedom och uppoffringar. För den andra krävs först och främst pengar.

Och nej, EU:s jordbrukspolitik gör ingen glad. Även regional- och strukturpolitiken kunde mycket väl ses över och kosta mindre. Det finns heller ingen anledning att ge EU-kommissionen grönt ljus för att expandera budgeten hur som helst.

Men om Sverige, Storbritannien och andra EU-skeptiska nationer ska se rött varje gång budgeten hamnar på bordet, och då hellre tala om veto för att rädda den egna rabatten, blir intrycket främst att man vill slippa delta i de processer som ska göra EU till en bättre union.

Statsminister Fredrik Reinfeldt kan knappast vara omedveten om att redan hans motsägelsefulla ställningstagande i frågan om bankunionen – att inte vilja betala men ändå utöva inflytande – skapade förvirring.

Han vet säkert också med sig att krav på frysning eller rentav ett veto mot långtidsbudgeten i praktiken bara leder till en årlig uppräkning mot inflationen, men också till sämre handlingskraft för unionen.

Då får Sverige ändå betala, samtidigt som man i praktiken utestängs från inflytandet när frågan avgörs i majoritetsval.

Det verkar som om kossan blir dyr.

Ju närmare vi kommer budgettoppmötet i slutet av november desto tydligare blir det att varken Alliansen eller Socialdemokraterna räknar med att EU inom överskådlig framtid kommer att utgöra en politiskt avgörande dimension i svenska val.

Det är dock en kalkyl som inte är riskfri.

Ty maktlösheten kostar på, prestigeförlusten är långt ifrån gratis. På köpet kan kohandlarna Reinfeldt och Löfven dessutom få en redan växande EU-negativ opinion att handskas med inför valen 2014.

Och då kan förtroende, ansvar och förvaltarskap inte bara komma att ställas mot vård, skola och omsorg, utan också riskera att trängas undan av unionsrädsla och utträdeskrav.

Vad vinner Sverige på det?

Ledarredaktionen