Klokt beslut av parterna att skjuta upp avtalsrörelsen

Ledare Artikeln publicerades
Pressträff med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Pressträff med LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke.

Det hade gått att träffa avtal. Men risken hade varit betydande att de kollektivavtal som slutits under rådande kris framöver skulle komma att ifrågasättas.

Det finns cirka 670 kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. De sluts mellan fack och arbetsgivare och utgör det huvudsakliga verktyget för att reglera löner och anställningsvillkor för anställda och företag.

Av de 670 avtalen löper 500 ut under året. Det handlar om villkor för närmare tre miljoner anställda.

Den 31 mars löper det viktigaste avtalet ut, nämligen industrins sådana. Det avtalet sätter ”märket” för hur mycket lönerna eventuellt ska öka och är vad andra sektorer anpassar sig efter.

Så var tanken. Men inte heller denna del av världen är oberörd av coronapandemin och när förhandlingarnas opartiska medlare i torsdags (19/3) bad parterna att skjuta upp förhandlingarna dröjde inte svaret länge. Industriavtalets parter gick med på att förlänga nuvarande avtal till den 31 oktober. Avtalsrörelsen blir istället en hösthistoria.

Beslutet är i svensk kontext extremt ovanligt. Men det är ett rimligt sådant, inte minst av praktiska skäl: En del förhandlingsdelegationer kan uppgå till 150 personer.

Men skälen att skjuta upp förhandlingarna handlar lika mycket om innehåll och legitimitet. Industrin är traditionellt sett först ut med att omförhandla sina avtal eftersom tanken är att exportindustrins konkurrenskraft ska vara styrande för svensk arbetsmarknad. Genom att låta den bransch som är mest internationellt konkurrensutsatt vara märkessättande, ges förutsättningar till dels stabila löneökningar, dels fortsatt styrka globalt.

Och nu skakar världens ekonomi. Oavsett var märket skulle landa kan det vara svårt för vissa branscher, däribland besöksnäringen, att följa det – eftersom man redan nu har svårt att betala löner och klara ekonomin.

Lönebildningen är förvisso långsiktig, men med ett svårbedömt läge är det svårt att veta vad som ens är utgångspunkter. Parterna stod inledningsvis långt ifrån varandra, facken krävde 3 procents årlig löneökning, extra pensionsavsättningar och en låglönesatsning. Arbetsgivarna sade 1,4 procent för alla kostnader.

Som alltid behöver avtalen vara en avvägning mellan goda villkor för arbetstagare och goda förutsättningar att anställa och bedriva verksamhet för arbetsgivare. Med coronapandemin och risken att ekonomin fortsätter försämras avsevärt skapas en helt annan spelplan för lönebildningen.

Dessutom går det att fråga sig om det ens skulle gå att vinna acceptans för ett kollektivavtal som förhandlats fram under rådande kris. Företagare och anställda såväl som allmänheten i stort skulle med fog kunna ifrågasätta om överenskommelser som görs i extrem ekonomisk osäkerhet och för många fackmedlemmar ovanligt tung arbetsbelastning, är godtagbara på andra sidan krisen. Inget ansvarstagande fack skulle exempelvis kunna gå ut i strejk under rådande omständigheter – skulle kollektivavtal som sluts under sådana omständigheter på lång sikt då accepteras?

Parterna gör klokt i att vänta. Det här samförståndet och ansvarstagandet är svenska modellen när den är som bäst.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.