Kajsa Kettil: Kunskap botar fördomar – så låt oss tala om antisemitismen
Klottret uppstod mitt under de intensiva dagar då Israel-Palestina-konflikten blossade upp och bomber haglade över civilbefolkningen på båda sidor. Resultatet känner vi redan till; drygt 230 döda palestinier varav ett 60-tal barn, och 12 israeler varav 2 barn. Inget går att jämföra med släckta människoliv, men ytterligare en förlust är de starkare motsättningar mellan israeler och palestinier som striderna ledde till. Gazas befolkning ska nu försöka bygga upp sina sönderbombade hus och återfå hopp om framtiden, och i Israel stärks uppfattningen att landet har rätt att försvara sig mot terrororganisationen Hamas.
Det upptrappade våldet uppmärksammades även i Sverige, bland annat genom pro-palestinska demonstrationer i Borås och Göteborg. Och uppenbarligen i form av hatiska ord på tavlan längst fram i ett klassrum, ett budskap som unga grundskoleelever nåddes av.
Det är lätt att dra slutsatsen att antisemitismen har ökat i Sverige. Men det stämmer inte, åtminstone när det gäller människors attityder överlag. På tisdagen presenterade Forum för levande historia sin rapport Antisemitism i Sverige – En jämförelse av attityder och föreställningar 2005 och 2020. Förra gången den genomfördes var alltså 2005, och rapporten har sedan dess citerats flitigt när antisemitism i samhället har diskuterats. Det var därför på tiden att en uppdaterad studie genomfördes, och den visar kortfattat att antisemitiska sympatier hade minskat något hos befolkningen i stort vid mätningen 2020 jämfört med 2005. Det är positiva nyheter. Men samtidigt pekar rapporten på att den andel som hyser mycket starka antipatier mot judar bara har minskat marginellt.
Och här behöver vi se upp. För forskarna betonar att studien handlar om människors attityder, inte hur och i vilken omfattning dessa attityder eventuellt manifesteras. Det är alltså möjligt att se två parallella rörelser på samma gång. Många judar i Sverige kan vittna om upplevelser av diskriminering, och enligt flera undersökningar, exempelvis en enkätundersökning genomförd för tre år sedan av FRA, EU:s myndighet för fundamentala rättigheter, upplevde nio av tio svenska judar att antisemitismen har ökat.
Nationellt sticker framför allt Malmö ut, vilket bland andra DN-journalisten Niklas Orrenius har skildrat i återkommande reportage. Nyligen berättade en judisk tolvåring om hur hon utsattes för hat av skolkamrater, bland annat genom att någon skrev ”Fuck Israel” vid hennes plats i kapprummet, och hur hennes föräldrar överväger att flytta från den hemstad de annars trivs i och ser som sin.
Och förra veckan uppmärksammade Orrenius i en krönika hur en ung, judisk kvinna med kippa och Davidsstjärna fick ta emot glåpord när hon cyklade för att besöka sin mors grav. Ett 20-tal killar och tjejer i gymnasieåldern började skrika mot henne. Ett av budskapen var just ”Fuck Israel”.
”Ju mer vi belyser att antisemitism finns mitt i samhället och att den leder till diskriminering av oskyldiga människor, desto mer ökar toleransen.”Kajsa Kettil
Enligt resultaten i den nya rapporten är det dock inte främst gymnasieungdomar som står för antisemitiska attityder och föreställningar. Det är i stället vanligare hos befolkningskategorierna äldre, muslimer och SD-sympatisörer. En gemensam nämnare är även att människor med låg tillit till statliga institutioner och andra människor tenderar att även vara skeptiska mot judar.
Att personer med rötter i Mellanöstern oftare tycker illa om judar än personer födda i Sverige med svenska föräldrar överraskar inte. De nya forskningsresultaten ger oss svart på vitt att det är ett problem som inte får sopas under mattan. Samtidigt bör informationen inte användas som slagträn i migrationsdebatten. En god idé är att lyssna på rapportförfattarna när de reflekterar över hur det kommer sig att antisemitiska attityder generellt minskade under de 15 år som skilde mättillfällena. De vill inte dra några tvärsäkra slutsatser, men tar ändå upp ökad medvetenhet som en trolig orsak. Vi får hoppas att de har rätt. För det innebär att det kan bli bättre. Ju mer vi belyser att antisemitism finns mitt i samhället och att den leder till diskriminering av oskyldiga människor, desto mer ökar toleransen.
Låt oss börja i klassrummet. När vi har suddat ut de hatiska orden på tavlan ger vi ungdomarna lektioner i historia, religion och samhällskunskap. En diskussion om allas lika värde skulle inte heller skada.
