Karin Karlsbro: Belarus ska inte få ta ton
Stora musik- och idrottsevenemang knyter samman världen. Alla får vara med, det är själva poängen. Annars kan man inte kalla ett VM för ett världsmästerskap eller ett OS för en olympiad. Varken sport eller kultur är politik, kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte. För varje borgmästare som får inviga en ny sportarena i världsklass ligger mycket prestige och för länder som annars är vana att stå i världssamfundets skamvrå kan ett mästerskap i vilken sport som helst vara guld värt att få arrangera.
I förra veckan tog jag i Europaparlamentet initiativ till en kampanj för att stoppa Belarus från att vara med Eurovision.
Karin Karlsbro
är Europaparlamentariker för Liberalerna, som ingår i partigruppen Renew Europe.
Chefen för belarusiska statliga mediebolaget (Belaruskaja Tele-Radio Campanija, BTRC), Ivan Eismont, finns nämligen med på EU:s sanktionslista mot personer som kränker mänskliga rättigheter. Detta för sin roll i Lukasjenkas propaganda, men också för de direkta politiska repressalier som under hans ledning drabbat bolagets medarbetare. Över 100 har tvingats att sluta, eller blivit sparkade. Flera av dem sitter i fängelse. Bland andra journalisten Denis Sokolov, som är mångårig medlem av Belarus delegation till Eurovision. Kampanjen har väckt uppmärksamhet både i Sverige och utomlands och stöds av Sviatlana Tsichanouskaja, som vann presidentvalet men tvingats gå i exil.
”Filmer på Lukasjenka som spelar hockey och gör mål inför jublande massor har vi sett förr. Det är Lukasjenka som gör det till politik. Inte jag.”
Med risk för att framstå som en riktig glädjedödare har jag också jobbat hårt för att hockey-VM skulle flyttas från Belarus. Detta bland annat för att ordföranden för det belarusiska ishockeyförbundet som står nära regeringen misstänks ha varit med när demokratiaktivisten Raman Bandarenka misshandlades till döds. Efter mycket internationell uppmärksamhet, i synnerhet efter att internationella ishockeyförbundets René Fasel åkte till Minsk och kramade Lukasjenka, drog sig sponsorerna ur och diktatorn blev blåst på det propagandaspektakel han säkert sett fram emot.
Så var går gränsen, när säger man stopp, när ska ett land inte längre få delta i VM, OS eller eurovisionsschlagerfestivalen, eller åtminstone inte få stå som värd?
Stora idrotts- och musikevenemang ska inte vara politiska. Just därför ska vi inte acceptera när regimer använder dem i politiska syften. I fallet med Lukasjenka så vet vi, sedan tidigare, att Belarus inte vill arrangera Hockey-VM för att de tror att de kommer kunna genomföra den bästa turneringen, utan som ett renodlat propagandajippo för Lukasjenka och för att legitimera hans regim. Filmer på Lukasjenka som spelar hockey och gör mål inför jublande massor har vi sett förr. Det är Lukasjenka som gör det till politik. Inte jag.
Detsamma gäller Eurovision Song Contest. Regimen väljer att använda det statliga TV-bolaget för att förtrycka det belarusiska folket och förfölja journalister, även de som brukar arbeta med Eurovision. Diktaturen politiserar det bolag som vill vara en del av EBU - den opolitiska organisationen av TV-bolag som organiserar Eurovision.
Sport och kultur ska inte vara politiskt. Därför måste vi orka stå upp när diktatorer som Lukasjenka gör motsatsen.
