Kan vi lita på Löfven?
I måndags röstade det ungerska parlamentet för att ge landets premiärminister Victor Orban synnerligen långtgående befogenheter att styra med dekret under obegränsad tid. Den officiella förklaringen är att detta krävs för att skydda landets invånare mot coronavirusets härjningar. Det låter ansvarskännande och ambitiöst, men sett till den negativa utveckling som pågått under en längre tid ska detta motiv tas för vad det är: En förevändning och ett sätt att paketera vad som måste betraktas som ett avgörande steg i fel riktning.
Ty för första gången har EU ett medlemsland som inte är en demokrati.
I dag är Ungern snarare att betrakta som en auktoritär stat i konflikt med EU grundvalar. Forskare från V-Dem Institute vid Göteborgs universitet argumenterar övertygande om detta i en nyligen publicerad rapport med Autocratization Surges – Resistance Grows. Nästa steg kan mycket väl vara diktatur. Alldeles oavsett vad som sker är det likafullt så att det är Orban själv som har fått makten att avgöra när och rentav om denna lag ska upphöra.
Att Moderaterna och Kristdemokraterna nu kräver att Victor Orbans parti Fisdez ska uteslutas ur EPP-gruppen i Europaparlamentet är på sin plats. Vad som måste till är att hela EU tar sig an det ungerska problemet och ställer landets regering mot väggen: Det kan inte vara förenligt med unionens värderingar att betrakta den liberala demokratin som en fiende. Dekretlagen måste rivas upp – annars måste Ungerns ställning som medlemsland tas under övervägande.
I sak kan det dock mycket väl vara så att det kan behövas andra sätt att leda ett land under en akut kris än de som finns stadfästa i regeringsformer och grundlagar. Ett exempel på när en sådan undantagslag kan betraktas som uteslutande en fråga om funktionalitet återfinns i Norge. Stortinget har gett statsminister Erna Solberg långtgående möjligheter att fatta beslut under coronapandemin.
Och nu har frågan om undantagslagar aktualiserats i Sverige. Därmed ställs allt på sin spets: Kan vi lita på att statsminister Stefan Löfven är en statsman av Solbergs ull – och inte ulv som Orban?
Ja. Det kan vi. Och det hade inte varit annorlunda om statsministern istället exempelvis hade hetat Kristersson, Lööf eller för den delen Sjöstedt. Det är knappast för att förvandla Sverige till en auktoritär despoti eller införa diktatur som regeringen har vänt sig till Lagrådet med ett utkast till lagändring inom grundlagens ramar av smittskyddslagen.
Lagändringen skulle ge regeringen möjlighet att under tre månader besluta om exempelvis storleken på folksamlingar till att stänga allt från köpcentrum till restauranger och bibliotek. Det kan dessutom röra sig om att stoppa olika slags trafik och att begränsa tillträde till hamnar, flygplatser eller buss- eller järnvägsstationer. Inom samma ramar skulle regeringen också kunna fatta snabba beslut om att omfördela medicinsk utrustning och läkemedel samt ”förstatliga” privata vårdgivare.
I det sista finns en stor portion skam att hantera. Regeringen ska inte tro att någon form av undantagslagstiftning kommer att fungera för att skyla över de tillkortakommanden som blivit så uppenbara vad avser tillgång på tillräckligt stora lager av alla slags materiel som behövs i händelse av ”om kriget eller krisen kommer”. Nu är den här, och den tilltar i styrka för var dag som går. Denna regering såväl som andra regeringar som bidragit till att minska såväl försvars- som civilförsvarsförmågan under de senaste 30 åren. Detta är något som samhällsdebatten kommer att få anledning att återkomma till den dag då det går att skönja ett slut på coronapandemins framfart.
Hel fritt fram blir det inte om lagförslaget går i genom: Som framgår av utkastet ska ”regeringens föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet … snarast underställas riksdagens prövning”.
Detta är en garanti som måste vara vattentät och absolut.
Det var Moderaterna, Liberalerna och Vänsterpartiet som tvingade fram den genom att underkänna Löfvens första förslag till lagändring; det var farligt vagt i sin gränsdragning. Vänsterpartiets bärande invändning var att det räckte med att regeringen fick en månad, för att sedan begära nytt undantag av riksdagen. Det är en kompromiss som inte ska avfärdas. Moderaterna ville för sin del för förtydliganden kring hur de personer – juridiska och fysiska – som drabbas ekonomiskt av eventuella undantagsbeslut ska bli kompenserade. Det gäller inte minst om regeringen bestämmer sig för att ”socialisera” delar av den privata vårdens resurser – om än bara för en kort period.
I den remiss som gått till Lagrådet finns det ett antal inskränkningar och villkor som måste vara uppfyllda. Då finns goda skäl att ge regeringen det önskade handlingsutrymmet, men det finns minst lika många goda skäl för att det som meddelas av regeringen snabbare än ”skyndsamt” ska kunna dras tillbaka. Riksdagen ska inte lämnas utan starka kontrollmöjligheter.
Vad som också krävs är god vilja. Regeringen måste ha som sin huvudlinje att i kampen mot coronaviruset alltid vilja komma överens med oppositionen. Kravet på de senare kan inte vara mindre långtgående; det finns goda möjligheter till relevant och kreativ debatt men knappast för taktiserande, partiegoistiskt agerande.
