Kajsa Kettil: Kan näringslivet lita på S i kärnkraftsfrågan?

Visserligen finns den inställningen representerad i riksdagen i form av Sverigedemokraterna, och dessvärre även som en del av regeringsunderlaget. Framträdande SD-företrädare ifrågasätter om klimatkrisen verkligen är så farlig som forskarna säger, och någon vindkraft vill partiet inte ha. Enligt samma sätt att resonera skyfflas ansvaret över på länder som inte har kommit lika långt som Sverige och som därför borde göra mer. Uppfattningen verkar även återspeglas hos partiets sympatisörer. I en färsk Novusundersökning uppger 72 procent av de tillfrågade väljarna att regeringens politik är viktig för att hindra klimatförändringarna. Hos SD-väljarna är siffran knappt 43 procent.

Det är synd, för alla måste bidra till klimatomställningen, såväl det offentliga och näringslivet som privatpersoner. Ett steg i rätt riktning presenterades på onsdagen av regeringen. Då meddelade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) att Sverige behöver tio nya kärnkraftverk senast 2045. Detta efter att hon fått ta emot Strålsäkerhetsmyndighetens slutrapport, som handlar om vad som krävs för att utbyggnaden ska bli möjlig.

Till de föreslagna åtgärderna hör ändringar som att ta bort det kommunala vetot, men även samarbete med andra länder.

Som argument mot kärnkraft brukar motståndarsidan lyfta att byggtiden är lång. Det stämmer, men den som inte ens börjar blir aldrig klar. Och utan kärnkraft lär inte Sverige nå målet om nettonollutsläpp 2045. Därför är det utmärkt att regeringen i höst återkommer med en plan för kärnkraftsutbyggnaden.

Värt att poängtera är dock att det inte är staten som bygger några reaktorer, utan företag. Det förutsätter att det går att få lönsamhet i framtida kärnkraftsbolag. Och om företag ska våga investera i kärnkraft måste de vara trygga med att en ny regering plötsligt inte drar undan mattan för dem.

Tack vare den borgerliga regeringen ser vi nu konkreta tecken på att mer fossilfri el kommer att produceras. Delar av borgerligheten må ha varit sena med att inse brådskan i att bromsa klimatkrisens effekter, men när det väl skedde gick det fort. På samma sätt tog det socialdemokratin onödigt lång tid att acceptera kärnkraft som en viktig del av energimixen. När S plötsligt svängde under förra årets valrörelse blev det så bråttom att nå ut med budskapet att en fråga fick göras om i en väljarbarometer, alltså ett frågeformulär som vägleder väljarna till vilket parti som bäst motsvarar deras politiska uppfattningar.

Socialdemokraternas bejakande av kärnkraft skedde motvilligt, men det är svårt att se att partiet skulle tvärvända och försvåra utbyggnaden vid ett maktskifte. Till och med det övertygade kärnkraftsmotståndet i ungdomsförbundet SSU har malts ner – vilket blev tydligt under den gångna helgens kongress.

Allra bäst hade det varit med en blocköverskridande överenskommelse. Men att både S och M förstår att den gröna omställningen förutsätter mer kärnkraft – vid sidan av sol, vind och vatten – bör åtminstone få näringslivet att överväga att investera.

Förhoppningen från Moderaternas sida har varit att ett första spadtag skulle tas redan under denna mandatperiod. Det ser inte särskilt sannolikt ut, tillståndsprocesser är omständliga och tar tid.

Ytterligare ett frågetecken gäller finansieringen: Klimat- och miljöministerns ambition att skattebetalarna ska påverkas så lite som möjligt är lovvärd men inte särskilt trolig.

Något som däremot är uppenbart är att ju förr det där spadtaget tas desto bättre.