Stefan Eklund: Källkritik är inte ett vapen mot yttrandefriheten
På måndag ska ni ta er till Borås stadsbibliotek om ni är intresserade av källkritik och yttrandefrihet. Vilket ansvar har medierna i desinformationens tidevarv? Hur ska man hantera de lögner och det hat som sprids på sociala medier? Är allt egentligen digitaliseringens fel?
Det är Borås Tidning och Biblioteken i Borås som arrangerar kvällen, där jag samtalar med BT-reportern Erik Jullander om vilket ansvar BT och andra medier har i en situation där desinformationen flödar över oss. Journalisten och författaren Jonathan Lundberg, som har skrivit den uppmärksammade boken ”Från världskrig till nätkrig”, föreläser om ”hundra år som formade internet”. Läs gärna Niclas Sennertegs intervju med honom i dagens BT, eller på bt.se. Den är intressant i sitt historiska perspektiv. Kritik mot nya mediekanaler har funnits förr. Men människan kan aldrig avhända sig ansvaret för hur de används.
Källkritik, ja. Det har seriösa medier alltid sysslat med, även före den digitala revolutionen. Det ingår i vår professionalism. Att veta varifrån uppgifter kommer och vilka syften som kan ligga bakom att sprida dem är absolut nödvändigt för en journalist – och har alltid varit.
Men viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att det källkritiska redskapet inte ska missbrukas. Det ska inte användas för att tysta röster som säger saker vi inte vill höra eller betraktar som direkt felaktiga. Då krockar det med den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
I tider av krig och desinformation, som nu med Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina, blir en sådan problematik tydlig. Juristen och krönikören i Svenska Dagbladet, Mårten Schultz, belyste nyligen detta. Han pekade på att Rysslands informationskrig i samband med invasionen fördöms och att de skäl som Ryssland anfört för invasionen med säkerhet har avslöjats som direkt lögnaktiga. Men, skriver, Schultz, ”det har förekommit felaktig information även i pro-ukrainska kanaler. Bör man ingripa även mot sådan information? Bör externa aktörer som kan påverka informationsflödena ställa upp som ett stöd för Ukraina eller bör de ställa sig bakom att försöka att förmedla sanningen, oavsett varifrån den kommer?”
”Men viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att det källkritiska redskapet inte ska missbrukas. Det ska inte användas för att tysta röster som säger saker vi inte vill höra eller betraktar som direkt felaktiga.”
Frågan kan nästan tyckas vara osmaklig. Mina, och säkert så gott som alla svenskars, sympatier finns hos Ukraina och deras kamp för självständighet. Men som journalist och med den källkritiska yttrandefriheten som utgångspunkt måste även ukrainska propagandalögner avslöjas. Och det har också gjorts.
Mårten Schultz pekar också på en fara med de sanktioner mot medier som EU infört mot Ryssland och som till exempel innebär att vissa ryska kanaler släcks ner inom EU. Detta ”skaver mot yttrandefrihetslagen”, skriver Schultz, och riskerar att europeiska länder i förlängningen ”putinifieras”.
Tryck- och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke menar också, i en debattartikel i Expressen, att kulturminister Jeanette Gustafsdotter ”blandar bort korten” när hon skickar signaler till svenska internetoperatörer att blockera ryska statsmedier, som Sputnik och Russia Today. Yttrandefriheten har sina gränser. Men, skriver Funcke, ”att försöka göra falsk information, rykten, desinformation till yttrandefrihetsbrott låter sig inte förenas med grunderna för vårt statsskick.” Stolligheter får komma till uttryck, så länge de inte är straffbara (som hot, till exempel). Låt seriösa mediers källkritik avslöja dem. Men förbjud dem inte.
Det här kan tyckas vara ett snårigt och svårt resonemang att föra i krigstid när alla goda krafter sluter upp bakom den demokratiska idén, mot en auktoritär militärmakt. Men det är kanske också nu det är som viktigast att komma ihåg vad yttrandefrihet egentligen är. Inte ett vapen, utan just en frihet.
Om detta och annat intressant i ämnet handlar måndagskvällen i stadsbiblioteket. Välkomna dit. 17.40 börjar vi.