Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Partikulturen på twitter visar vilka som inte bör ha makt

Varje förmiddag och kväll får ledaren (eller partisekreteraren, som i Socialdemokraternas fall) för ett av riksdagens partier sin stund framför kameran för att framföra sina hjärtefrågor.

Som ledarsidan påpekade häromdagen bjuder talen inte på några större överraskningar. Det betyder dock inte att det saknas anledning att känna oro. För när sex av åtta tal har hållits står en sak klar: partierna längst till höger och vänster skiljer sig till stor del från övriga. De vill sannolikt inte kännas vid det, men faktum är att Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har en del gemensamt. De tre partiledarna har alla målat upp Sverige som ett land i fritt fall, i ett tillstånd som bara deras politik kan ändra på, gärna genom att resa bakåt i tiden. För Nooshi Dadgostars (V) del är det 80-talet som framhålls som paradiset. Jimmie Åkesson (SD) har länge lyft fram en dåtid lik det svenska folkhemmet, och skrev på måndagen exempelvis på Expressens debattsida att ”massinvandringen har förstört vårt land”. Ett annat exempel av många är att Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto retweetade partisekreterarens Richard Jomshofs tweet där han beskrev islam som en avskyvärd religion.

Detta ska inte kopplas ihop med KD, men det är ändå anmärkningsvärt att KD:s partiledare nu så tydligt närmar sig ett parti där sådant händer.

Ebba Busch (KD) försökte i sitt tal i en även för henne ovanligt aggressiv ton skrämma upp väljarna med varningar om det nuvarande politiska styret genom upprepningen att ”då är det dig de är ute efter”.

Formuleringarna är relativt rumsrena, eller uppfattas åtminstone av många som det efter den senaste tidens positionsförflyttningar. Men utanför den tillfälliga studio där talen sänds framför partiföreträdare och sympatisörer budskap utan att linda in dem.

Samtidigt som Centerns Annie Lööf i sitt ideologiskt präglade Almedalstal försvarade valet att inte samarbeta med ytterkantspartier, fick Vänsterpartiet krishantera efter en tweet som påminner just om varför V är olämpligt att samarbeta med.

Vänsterpartiets förbundsordförande i Uppsala, Per-Markus Risman, skämtade i måndags på twitter om att bränna miljardärer i ugn. Hans partistyrelse tog som sig bör kraftigt avstånd, och Risman själv twittrade sedan att ”Tydligen var en tidigare tweet av mig illa formulerad. Den är nu borttagen.”.

Tydligen. Ordet blottlägger att han inte ser det olämpliga i åsikten, vilket i sin tur inte kan tolkas på annat sätt än att den är socialt accepterad i hans kretsar. Inte helt olikt hur övertramp brukar hanteras inom SD.

Rismans profilbild på Twitter innehåller för övrigt ett stort, uppblåsbart manligt könsorgan, och han presenterar sig bland annat med orden ”Champagnesocialist och fuckpamp. Tar revolutionen ett protokoll i taget.”

Det här är alltså bland det bästa Vänsterpartiet kan uppbåda i ett av sina distrikt.

Ett annat färskt exempel är Bulletin-skribenten, före detta ledarskribenten på Svenska Dagbladet och till slutet av förra året Kristdemokraternas presschef, Per Gudmundson, som i en sällsynt osmaklig tweet häromdagen mer eller mindre uttalat påstod att kvaliteten inom svensk opinionsjournalistik har sjunkit i takt med att fler tyckare med utländsk bakgrund syns i spalterna. Han namnger till och med journalisten Irena Pozar som ett bevis för sin tes.

Pozar gav snabbt och välformulerat svar på tal, och bemötte även Gudmundsons förklaring att twittrandet berodde på att han hade ”surnat till efter några öl”.

Olämpliga uttalanden inom politiken bortförklaras ibland med ungdomligt oförstånd eller att det bara rör sig om ett skämt. Bortförklaringarna är nästan lika usla som de uttalanden de försöker mildra. Men de opassande kommentarerna avslöjar tyckarens verkliga åsikter och i många fall vad som anses acceptabelt i deras respektive opinionsbubblor.

Den som inte vill vara en del av dessa bubblor gör klokt i att inte samarbeta med dem.