Anela Murguz: Journalistiken har mognat men inte influencerbranschen
Influencerbranschen har länge varit skonad från seriösare granskning. Etablerade medier har inte hängt med i utvecklingen. Kanske på grund av det gränsland mellan det privata och offentliga som influencers hela tiden tangerar vid.
Larviga utmaningar, tramsiga inslag och ytligheter som smink, kläder och hudvård kan göra att många – framför allt de själva – inte förknippar det med makt och inflytande. Det är också en nischad bransch med en begränsad, men stor, publik. Det som för vissa är en uppburen kändis är för andra en total främling, vilket också är fallet med Youtubefenomenet Pontus Rasmusson som Svenska Dagbladet har granskat.
Fram till nyligen var han okänd för de allra flesta vuxna vågar jag gissa. Bland många barn är han däremot ett välbekant ansikte och slår man samman hans kanaler på Instagram, Youtube och Tiktok har han över en halv miljon följare, enligt SvD. Men i tidningens granskande podcast Blenda framkommer att han återkommande gånger anspelat på sex trots att hans publik i huvudsak består av minderåriga barn.
En annan graverande uppgift rör ett tillfälle då Pontus Rasmusson uppmanat sina fans – återigen är merparten av dem minderåriga barn – att ringa ett telefonnummer för att prata med honom utan att informera om att det kostar. Något som har lett till hutlösa telefonräkningar hos omedvetna föräldrar.
”Av reaktionerna att döma verkar det dock som att influencers inte begriper att de är offentliga personer som kommer att granskas precis som andra personer med makt.”
Det granskande poddavsnittet släpptes bara några dagar före valet men har trots det fått stort genomslag. I helgen beslutade Youtube att stänga ner profilens huvudkonto med motiveringen att han brutit mot förbudet att sexualisera minderåriga. Först då gav Pontus Rasmusson sin syn på saken.
På Instagram skriver han: “Alla personer gör misstag. Jag vet att jag kan ses som kontroversiell och att jag dagligen får hat och hot som jag lärt mig bortse. Men ett par videor i början av ens jobb som enligt några är fel ska inte påverka hela ens liv, karriär och framförallt inte det enda jag lever för att göra”. Följt av två bilder på när han gråter.
Men SvD:s frågor har han konsekvent duckat för. Enligt tidningens reportrar Alice Aveshagen och Henning Eklund har de kontaktat Pontus Rasmusson ett femtiotal gånger för att ge honom möjligheten att bemöta granskningen. Något han alltså valt att inte göra.
Det står honom naturligtvis fritt att avböja att kommentera, men det säger något om ovanan att granskas av seriös media. Det är svårt att föreställa sig en mäktig företagsledare, politiker, idrottare, kulturpersonlighet eller någon annan offentlig person reagera på ett liknande sätt.
Journalistiken har länge varit dålig på att granska just influencerbranschen. Det finns en medvetenhet om det bland journalister. På senare år har det dock tillkommit flera exempel på motsatsen, som till exempel när Expressen kunde visa att Isabella Löwengrip, tidigare känd som Blondinbella, blåst upp sina följarsiffror.
Att influencers underskattar sin egen makt är på ett sätt förståeligt. Att ge sina följare en inblick i deras vardag, ta betalt för ett samarbete här och där och fokusera på bra content kan verka harmlöst vid en första anblick. Men influencers är lika mycket underhållare som makthavare med tanke på hur många tusentals människor de når ut till dagligen, och vilka pengar som omsätts.
Journalistiken har insett det. Det är dags att kändisprofilerna gör detsamma.
