Jorden utan ledarskap

Även politiker är människor. Det är klart att de konstruktiva representanterna, de som hade viljan att skapa ett i sanning historiskt dokument för mänskligheten är förbannade på dem som under fyra dagar ägnade sig åt att fördröja och förstöra med meningslösa procedurfrågor.

Det som hade förberetts under två års tid skulle sedan plötsligt sys ihop på 28 timmar, men inte ens det fungerade. Det enda de 193 länderna klarade att komma överens om var att jordens medeltemperatur inte får stiga mer än två grader fram till år 2100.

Men det noterades inga specifika krav på utsläppsminskningar, inget bindande avtal och ingen rätt till kontroll av att länderna faktiskt följer sina åtaganden. Kina protesterade till och med mot det gamla målet om en 50-procentig minskning av koldioxidutsläppet fram till mitten av seklet.

I Ekots lördagsintervju poängterade statsminister Fredrik Reinfeldt att striden på klimattoppmötet inte stått mellan nord och syd och mellan fattiga och rika länder. De som främst satt käppar i hjulet är oljeproducerande länder och länder med kraftig tillväxt.

Och det är ju dessvärre den minsta gemensamma nämnaren som sätter ribban vid sådana här jättemöten, med andra ord är det företrädarna med minst politisk vilja som styr. Detta är huvudförklaringen till att rysaren i Köpenhamn förvandlades till en mardröm, i vilket fall för de länder som kommer att drabbas av extrem torka, översvämningar och orkaner.

Nej, Förenta Nationerna var inte särskilt förenade i Köpenhamn. Där unionen EU kunde lägga fram ett väl genomarbetat och övertänkt förslag dag ett tänkte alltför många stater i termer av nationell prestige.

Med facit i hand verkar det närmast omöjligt att få med sig hela jorden på en bindande gemensam skrivning. Kanske vore det då lika bra att ett antal stora utsläppsnationer skapar sin egen överenskommelse.

I floden av frustration och besvikelse kunde dock noteras att i-länderna skänker 30 miljarder dollar i klimatbistånd till u-länderna de närmaste tre åren. Det är alltid något, men det var väl ändå inte det som Obama menade när han sade att det var tid för handling.

En välvillig tolkning säger att klimatfrågan under toppmötet har hamnat än mer i fokus och att det nu åtminstone finns en plattform att diskutera utifrån.

Men slutintrycket blir ändå att tanken om globalt ledarskap i en vår tids ödesfrågor kom på skam under några kalla decemberdagar i Köpenhamn.

Ledarredaktionen