Lars Anders Johansson: Låt oss återförtrolla världen
Det är som att de vore rädda för allt som är vackert, de som namnger platserna och tingen som vi har omkring oss. Kring förra sekelskiftet skrev sociologen Max Weber om avförtrollningen av världen. Denna skulle komma att accelerera efter första världskrigets industriella skyttegravskrig, och anta programmatisk skepnad med modernismens genombrott.
Att bryta med historien och allt som tidigare uppfattats som vackert blev en del av de radikala modernisternas program. Den som tvivlar kan läsa de funktionalistiska ideologernas manifest acceptera från 1931. Udden var riktad mot skönheten, de moderna människorna hade bara att rätta sig i ledet, att ”acceptera den föreliggande verkligheten”, som det hette. Inspiratören Le Corbusier kallade hus för ”maskiner att bo i”. Det var en mekanisk syn på världen som skulle ersätta den äldre, kulturellt orienterade blicken.
Här är det intressant att jämföra den modernistiska epokens skenbart funktionella stil med den industriella epokens ögonfägnad. Fram till modernismens genombrott byggdes till och med industrier i formen av palats. Många av dåtidens industribyggnader är i dag omgjorda till bostäder eller kulturhus.
Ett vanligt exempel är bryggerier, som av någon anledning brukade byggas som riddarborgar, och som i den mån de finns kvar utgör uppskattade inslag i stadsbilden. Även de nya material och byggmetoder som följde på industrialiseringen användes för att försköna städerna, till exempel de magnifika järnbroar som byggdes under det sena 1800-talet. Trots den industriella massproduktionen fanns ett poetiskt anslag i gestaltningen av byggnader, industrier och infrastruktur.
De gamla stadskärnorna är sedan länge rivna och ersatta av rätvinkliga block utan koppling till historien. Här och där står något kvarlämnat hus i historisk stil som en påminnelse om ett ideal då arkitekturen anknöt till historien. Då samtiden betraktades som en del i en större berättelse och då kulturen var ett oändligt mänskligt äventyr, där de levande erkände och gladdes åt vad de ärvt från dem som gått före.
När städerna revs kallades det för ”sanering”. Det kliniska begreppet underströk den förmenta vetenskapligheten i omdaningen av vår livsmiljö. I dag är det språket som ska saneras från varje spår av poesi. Den gamla pampiga järnvägsstationen med dess air av kosmopolitism har ersatts av ett själlöst resecentrum, där tågen rullar in till en plattform istället för en välljudande perrong. Konduktören har reducerats till en tågvärd och restaurangvagnen till en "bistroservering".
Så åderlåts det dagliga språket på de sista spåren av poesi och romantik. Välljudande franska och tyska låneord ersätts av anglicismer eller ännu värre: engelska begrepp som inte översätts alls. Ett nyanslöst konsultspråk har via politiken och tjänstemännen sipprat in i vardagsspråket överallt, trots att ingen har efterfrågat det. Låt oss därför göra uppror i det lilla, och återupprätta det vackra. Våga vägra resecentrum. Låt oss återförtrolla världen.
