Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: Politiken ska inte vila på nationell egoism
Media uppmärksammade de solidariska löntagarna, fler anslöt sig och kampanjen “I’m Backing Britain” var ett faktum. Kungahuset och regeringen applåderade och det mesta rullade på fint tills det avslöjades att kampanj-tröjorna med det patriotiska budskapet ovanpå Union Jack-flaggan var “Made in Portugal”.
Kampanjen dog - få ville offra en sovmorgon för portugisisk textilindustri. Det enda bestående värdet av kampanjen är att den inspirerade Paul McCartney att skriva “Back In The USSR”.
Nationell solidaritet är en svår konst i en globaliserad värld. Jämfört med 1968 är de nationella ekonomierna idag än mer beroende av omvärlden. De flesta av de mest oroande nyheterna vi läser har det gemensamt att de skildrar fenomen som inte känner några nationsgränser.
Svenska partier kan tävla om volymmål för migrationen, men Turkiet har ett långt större avgörande för hur många som faktiskt söker sig hit. Ett antal ö-nationer hotas bokstavligen existentiellt av andra länders utsläpp men oavsett hur radikalt Sverige ställer om är den globala effekten knappt mätbar.
Den som vill värna det nationella intresset måste därför agera globalt. Vår tids mest framgångsrika politiska rörelse - högerpopulismen - har långsamt kommit till denna insikt och agerar därför numera något mer samspelt än tidigare.
Det omvända gäller förstås fortfarande, att den som vill främja internationellt samarbete och universella värden måste ta strid mot kortsiktiga nationella intressen. Men det som var självklart för tjugo år sedan är idag kontroversiellt.
I ett uppmärksammat tal till Europaparlamentet häromåret fastslog Angela Merkel att “solidaritet betyder alltid att vi måste övervinna nationell egoism”. Även Emmanuel Macron har återkommande använt just detta uttryck: nationell egoism.
Det går förstås att göra billiga poänger om bristande trovärdighet här, varken Merkel eller Macron har varit främmande för att sätta tyska och franska intressen först. Alla demokratiskt valda beslutsfattare har ett mandat som ytterst begränsas av nationsgränser.
Värdet av politiska ledare som åtminstone ibland tar strid mot nationell egoism ska dock inte underskattas.
Debatter om nationalism tenderar ibland att bli väldigt abstrakta och därmed också svårbegripliga. Att vara stolt över sitt land och vilja värna ett kulturellt arv - vad är fel med det?
Naturligtvis inget fel alls, varför även socialister och liberaler kan vara goda patrioter. Men nationalism som politisk ideologi handlar om något annat: att i varje situation alltid premiera det egna kollektivet. Såväl i relation till andra länder som till minoriteter i det egna landet.
Det kan vara lockande att bemöta nationalistiska ledare, som gör sig till talespersoner för ett helt folk och stämplar oppositionen som anti-nationell, med deras egna medel. Att påvisa att protektionism, provinsialism och stängda gränser är självskadebeteende.
Men därmed riskerar man samtidigt att legitimera en ordning där det nationella intresset är överordnat.
Den som på allvar vill bekämpa nationalistiska idéer har den svåra uppgiften att balansera legitima nationella intressen med att samtidigt förklara varför det även finns högre värden i politiken.
Det är, för att parafrasera en amerikansk president som sällan såg någon motsättning mellan de nationella och universella värdena, inget man gör för att det är enkelt utan för att det är svårt. Och rätt.
