I en tid när myndighetschefer agerar som politiska aktivister är det inte att förvånas över om deras anställda börjar göra samma sak.
Polisutredaren Peter Springare i Örebro blev rikskändis efter en statusuppdatering på Facebook om invandrares överrepresentation i de brottsutredningar han hanterade i sitt arbete. Efter genomslaget har Springare fortsatt att göra statusuppdateringar på Facebook av opinionsbildande karaktär och hans följarskara har växt explosionsartat.
Att en polisman använder sin yrkesroll som opinionsbildande plattform är inte oproblematiskt. Det är en sak att som tjänsteman delge information från sin yrkesvardag, en annan att driva samhällsdebatt utifrån sin yrkesroll. Tjänstemän omfattas av yttrandefriheten precis som alla andra och har rätt att delta i samhällsdebatten, men i så fall som privatpersoner.
Springare är inte den förste polisman som använt sin yrkesroll som plattform i samhällsdebatten. Polisen Martin Marmgren har under flera år flitigt debatterat polisrelaterade frågor. Till skillnad från Springare har Marmgren dock valt att kanalisera sitt engagemang i ett politiskt parti, Miljöpartiet. Genom ett politiskt engagemang kan tjänstemannen, förhoppningsvis, hålla isär sina olika roller.
Springare skiljer sig också från andra debatterande poliser, som Marmgren, genom sin stora följarskara i sociala medier. Den stödgrupp för Peter Springare som grundades efter att han polisanmälts för dataintrång har runt 200 000 medlemmar. Springare har blivit en offentlig person med större inflytande än de flesta ledarskribenter och redaktörer. Att Springare inte är mogen att ta det ansvar som följer med en sådan plattform framgick med all önskvärd tydlighet när han uttryckte en önskan om att ”förinta” journalister med en annan politisk agenda.
Fenomenet med tjänstemän som driver en egen agenda inom ramen för sin myndighetsutövning känns igen också från andra håll. Förra året kunde vi läsa om tjänstemän vid Migrationsverket som agerade asylaktivister och pumpade ut permanenta uppehållstillstånd en masse innan regeringens nya regelverk skulle träda i kraft. Både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har kritiserats för att tjänstemän vid myndigheterna agerat som miljöaktivister snarare än oväldiga tjänstemän.
En sådan utveckling är farlig och undergräver respekten för institutionerna, men den är egentligen inte förvånande. På chefsnivå har gränsen mellan tjänsteman och politiker varit på väg att luckras upp sedan länge. Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson fick något slags rockstjärnestämpel genom sina utspel under flyktingvågen 2015. Rikspolischefen Dan Eliasson har vid upprepade tillfällen låtit sina personliga övertygelser överskugga rollen som myndighetschef.
När samhället belönar aktivistiska myndighetschefer med karriärsprång och hyllningar i offentligheten sänder det signaler nedåt i organisationerna. Varför sträva efter att vara korrekt, saklig och opartisk när du kan bli en stjärna genom att säga ditt hjärtas mening? Varför gå genom de tröga demokratiska beslutsprocesserna när du kan använda myndigheten du arbetar på för att driva din egen politiska agenda? Fisken ruttnar från huvudet.
