Johansson: Det spelar roll hur husen ser ut

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Bengt Olof Olsson / Bildhuset /

Det spelar roll vilken typ av byggnader vi omger oss med. Arkitektur är förmodligen den kulturyttring som påverkar oss mest i vår vardag.

Till skillnad från andra konstformer går den nämligen inte att värja sig emot. Hur husen i våra städer utformas är därför en fråga som engagerar många medborgare, ändå tycks det nästan omöjligt att åstadkomma en förändring.

Frågan om arkitekturens utformning blir ännu viktigare när det byggs mycket på kort tid, just nu i Sverige. Erfarenheterna från miljonprogrammets dagar förskräcker. I vissa avseenden har samhällsplanerarna lärt sig sin läxa: Modernismens glesa och opraktiska stadsplanering har övergivits till förmån för tätare städer, men när det kommer till byggnadernas utformning är det som om 1960-talet aldrig tagit slut.

Under hela efterkrigstiden har byggandet i Sverige dominerats av den modernistiska traditionen. Här är det viktigt att komma ihåg att det inte är en fråga om stilar, utan om traditioner. Det handlar om två helt skilda sätt att se på byggnaders utformning som står emot varandra.

Medan den klassiska arkitekturen ständigt återknyter till historien bygger den modernistiska traditionen på en idé om ständig förnyelse och avståndstagande från det historiska. Det var ett grepp som kanske kändes fräscht 1930, men som nu ter sig som en återvändsgränd. Medan den klassiska traditionen rymmer en mångfald av stilar har den modernistiska traditionen skapat likriktning och enformighet. Så varför fortsätter den att dominera?

Det effektivaste sättet att upprätthålla en hegemoni är att misstänkliggöra alla kritiker och deras bevekelsegrunder. Den som dristar sig att ifrågasätta den totala dominansen av modernistiska pastischer avfärdas av modernistetablissemanget som ”populist”. Att förespråka städer som människor faktiskt vill bo i går inte hem hos den elitistiska arkitektkåren.

Ett annat vanligt grepp är att förminska den estetiska dimensionens betydelse och istället betona funktionen. Som om de två uteslöt varandra. Dessutom: om nu estetiken vore så oviktig, varför klamrar de sig benhårt fast vid den estetik som få efterfrågar? Vore det inte enklare att i så fall ge efter för opinionen och bygga sådant som folk vill ha?

Ett tredje grepp är att reducera diskussionen till att den som ifrågasätter utseendet på fula nybyggen är en inskränkt bakåtsträvare som kommer att förstå i sinom tid. ”Alla är emot nya saker i början.” Inget kunde fara mer fel. 1960- och 70-talens skräckarkitektur är lika ful och ouppskattad idag som när den byggdes. Domuslådorna och bankpalatsen i betong lika själlösa nu som då.

Modernisterna påstår ofta att arkitekturen skall spegla sin samtid. Om man får tro dem har samhället inte förändrats sedan 1970. Det är vi som lever nu som bestämmer hur framtidens städer skall se ut. Låt oss bygga städer där både vi och kommande generationer kan trivas. Kunskapen finns i traditionen.