Lars Anders Johansson: 60-talsmodernismen är fortfarande ful
Som ett sista försök att försvara sina vederstyggelser försöker arkitekter och andra medskyldiga till förfulningen av våra stadsmiljöer använda argument som att smaken är som baken, och folk alltid har protesterat mot nymodigheter.
Modernismens apologeter försvarar oftast dagens likriktade arkitektur genom att avfärda kritikerna som bakåtsträvande. Hur många gånger får man inte höra att folk var minsann kritiska mot nybyggen för hundra år sedan också. I takt med att tiden går blir det dock allt mer uppenbart hur felaktigt detta argument i själva verket är. 60-talsmodernismen är fortfarande lika ful som när den byggdes, trots att den har närmare sex årtionden på nacken.
Rivningen av de vackra Klarakvarteren i hjärtat av Stockholm har kommit att bli en symbol för den ideologiskt motiverade rivningshysteri som rådde under efterkrigstiden. Särskilt upprörande var det eftersom husen som uppfördes på tomterna där de gamla sekelskiftespalatsen hade stått var så oerhört mycket fulare. Den opinion som funnits till stöd för rivningarna och moderniseringen (”saneringen” som man sade med den tidens språkbruk) smälte bort till intet. Knappt ens någon kunde försvara den förfulning som förändringen av Klarakvarteren innebar.
Var då de som motsatte sig de nya Klarakvarteren helt enkelt bakåtsträvare, som motsatte sig det nya bara för att det var nytt? Det verkar inte så. I dag är husen som uppfördes under 60-talet äldre än många av de hus som revs för att bereda plats åt dem. Det är en myt att det var en gammal och nedgången stadsdel som revs. Men trots att mer än ett halvt sekel har förflutit är de brutalistiska myndighets- och bankpalatsen i Klara alltjämt impopulära.
Det är nämligen stilen det är fel på, inte att den är ny. Att riva och ersätta gamla hus med nya är helt naturligt i en stads utveckling. Ofta väcker det reaktioner. Historiskt har dock det vanliga varit att ersätta äldre bebyggelse med något bättre och vackrare. Det är till exempel få som sörjer att nästan hela centrala Paris revs under Napoleon III, eftersom Georges-Eugène Haussmanns nya bebyggelse var så mycket vackrare. Hela 27 000 av stadens 66 000 byggnader tvångsinlöstes och revs när Paris förnyades.
Haussmans omdaning av Paris hade försköning som ett uttalat syfte. Modernisternas strävan var den motsatta. Den som tvivlar kan läsa de svenska funktionalisternas manifest acceptera från 1931, där skönheten utpekas som funktionalismens fiende. Att svenska arkitekter och byggherrar ännu i dag försöker efterapa modernisternas medvetna förfulning av våra städer är en kulturell skandal. Det är de som håller fast vid modernismens förfulningsideal som är de verkliga bakåtsträvarna. Vill de slippa protester kan de testa att bygga vackert istället.
Det som var vackert år 1900 är vackert än i dag. Det som var fult på 60-talet är fortfarande fult.
