Annons

Anela Murguz: Jag borde vara glad men vill helst att corona aldrig tar slut

Restriktionerna slopas och samhället ska ännu en gång försöka återgå till det normala. Jag borde vara glad men känner mest separationsångest från pandemitillvaron.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 10 februari 2022
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Är ett annat livstempo efter pandemin möjligt?
Är ett annat livstempo efter pandemin möjligt?Foto: Janerik Henriksson/TT

När coronapandemin svepte över världen kände jag konstigt nog ett inre lugn. Plötsligt var pressen borta över att ha ett rikt socialt liv, att resa och upptäcka världen och att sällan vara hemma.

Jag vet att jag, liksom många andra, tillhör en förhållandevis privilegierad grupp. Annat var det för alla sjuk- och undersköterskor, läkare, lärare, lokalvårdare, busschaufförer, butiksbiträden och servicepersonal som trots riskerna gick upp som vanligt och såg till att samhället rullade på för den bortskämda, distansarbetande medelklassen.

Annons

Men jag är inte ensam om att trivas i pandemitillvaron, först som student och sedan som journalist. Under pandemin har en mängd intressanta studier och undersökningar sett dagens ljus. Tidigt i pandemin rapporterades det exempelvis om att var tredje finländare trivdes bättre under restriktioner. Och när det till exempel gäller livspusslet visade en rapport från TCO (2021) att en majoritet av de tillfrågade upplevde en bättre balans mellan privat- och arbetsliv till följd av distansarbete. Dessutom verkade kvinnor trivas mer med att jobba hemifrån än männen då fler kvinnor kände sig mindre stressade, mer koncentrerade och att de får mer gjort hemifrån.

”Men vad är egentligen det normala? Och är det normala verkligen normalt?”
Anela Murguz

Innan årsskiftet kom även Skandia med en undersökning; ”Sveriges sjukaste yrke”. I den framgår att människor med hög lön och mer utbildning har lägre sjukfrånvaro än de med fysiskt krävande jobb med lägre lön. Inte överraskande. Däremot tenderar exempelvis stillasittande tjänstemän att ha betydligt fler sjukdagar på grund av psykisk ohälsa än människor i rörliga kroppsarbeten.

Det är exempelvis uppemot tre gånger vanligare att en informatör sjukskrivs för psykiska besvär än en som arbetar inom jordbruksnäringen. Och allra värst är det för kvinnor för vilka risken för stressrelaterad psykisk ohälsa är 41 procent högre.

Journalisten Sara Nygren har i en krönika på BT (13/10) skrivit mycket träffande om det ekorrhjul som var innan pandemin, och som många nu alltså ser ut att vilja gå tillbaka till; ”Återigen börjar vi nu mosa in nya möten och nya landvinningar och nya maraton så att vi snart ska få vara stolta över allt vi hinner. I ett samhälle där alla andra verkar orka, vill man vara en som orkar”.

Det gäller lika mycket nu som sist samhället försökte återgå till det normala.

Men vad är egentligen det normala? Och är det normala verkligen normalt? För i likhet med vad Nygren skriver är viruset en grej man kan smittas av. Prestationsångest en annan. Ändå verkar det finnas en kollektiv vilja att slänga ut allt som har med pandemin att göra, även det som har visat sig vara bra för gemene man. Ungefär som vi gör med julen så fort det blivit januari. Då ska allt det ljusa, mysiga bort. Bara för att drygt elva månader senare gå ”all in” igen.

Diskrepansen mellan yrkesarbetande och en högutbildad medelklass är intressant även ur andra aspekter. I Göteborgs-Postens ledarsida (7/2) beskriver Karin Pihl de klassaspekter som finns när yrkesarbetande personers arbeten och kompetens underskattas. Det är till exempel inte ovanligt att en person inom ett arbetaryrke utmålas som oambitiös, lat och oviktig medan den som gjort en klassresa ofta framställs som ambitiös och strävsam. Detta trots att resan i själva verket är en kombination av flera andra faktorer också.

Pihl menar därför att arbetaryrken inte borde betraktas som ”en dumpplats för folk utan ambitioner”. Den poängen är viktig inte bara för att många av dessa yrken är viktiga för att hålla igång samhället. Utan också för att det bakom självförverkligandet och ambitionerna, som vi förknippar högre utbildning och klassresor med, verkar finnas ett missnöje över tillvaron på ett sätt som inte finns hos de som arbetar med kroppen.

Jag som har växt upp i en omgivning där de vuxna inte hade några andra val än att ta det första bästa kroppsarbetet har hela livet fått höra att man ska sträva efter ett jobb där hjärnan används. Då slipper man sjukdomar och värk i kroppen. Men vad många inte vet i förväg är att även den lyckade klassresan har ett pris.

Annons
Annons
Annons
Annons