Anela Murguz: Irans kvinnor behöver inte omvärldens beundran – de behöver stöd

Det betyder inte att allt är becksvart. Bland positiva exempel på länder som tagit sig ur perioder av demokratisk nedmontering finns Nordmakedonien, Slovenien, Moldavien, Bolivia, Zambia och Sydkorea, för att bara nämna några.

Men undersökningen i fråga visar att demokratin aldrig får tas för given. För 30 år sedan ansågs den liberala demokratin ha gått segrande ur kalla kriget. Den allmänna bilden var att när länder väl blev demokratiska skulle de aldrig utvecklas i en auktoritär riktning igen. Det har visat sig vara en naiv föreställning. Demokratin går visst att monteras ned. Det finns politiska krafter som vill det och som för närvarande är på frammarsch. Och just därför måste demokratin vårdas.

Ett av de viktigaste botemedlen mot auktoritära regimer är tillgång till utbildning – för hela befolkningen. Det är därför som några av de värsta regimerna, som talibanstyret i Afghanistan, hindrar flickor från att utbilda sig. Att säkerställa flickors rätt till utbildning är en investering i demokratin.

Det är också därför som skolflickor förgiftas i Iran. Det finns uppgifter om att tusentals skolungdomar förgiftats sedan de folkliga protesterna mot regimen utbröt efter att den iransk-kurdiska 22-åriga kvinnan Mahsa Jina Amini hittades död i sedlighetspolisens förvar i höstas. Giftattackerna verkar av allt att döma ha varit riktade mot i synnerhet skolflickor, vilket tolkas som ett slags hämndkampanj efter höstens protester.

Även om regimen fördömt brotten, och till och med enligt egen utsago gripit misstänkta, har det inte hindrat det iranska folket från att återigen ge sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje mot regimen. 

Och ärligt talat är det inte konstigt. Flickor och kvinnor upplevs som ett hot mot allt det som den hårdföra iranska diktaturen står för. Hot är egentligen en missvisande formulering eftersom det inte finns något hotfullt i det som dessa kvinnor kräver. Det är rena självklarheter de kämpar för och något som borde stödjas av omvärlden till varje pris.

Det finns än i dag en föreställning – i alla länder och kulturer – att kvinnan skulle vara en svagare part jämfört med mannen och att hon därför måste tas omhand. Men de iranska flickorna och kvinnorna har sedan Mahsa Jina Aminis död visat att de är beredda att kämpa för sina fri- och rättigheter oavsett vad det kostar.

Det är lätt att beundra detta mod som de, och de iranska män (för de finns!) som delar deras kamp, uppvisar. För när de visar sitt missnöje mot regimen gör de det med livet som insats. Nu måste omvärldens beundran följas av konkreta handlingar.