Johanna Grönbäck: Invandring är inte negativt
Kanske har vi slutat kalla Sverige för ”landet lagom”. Vi svänger ju så mycket i dansen, testar nya steg i snabb takt och går alltid raskt fram på nya vägar, ivrigt och länge innan vi ser efter var vi hamnat.
Johanna Grönbäck
är redaktör på Timbro förlag. Uppvuxen i Ulricehamn.
I Sverige byter man åsikter gemensamt, på kort tid och ganska unisont. Det är förstås raljant uttryckt, men vi har sett fenomenet jag med överdrifter försöker fånga i alltifrån Nato-medlemskapet och rökning till kärnkraft och friskolor. Vi har en konsensuskultur, säger den som vill fånga det i trevligare term.
Tydligast märks fenomenet i frågan om invandring. Den gick från att vara bland de mest generösa till ett EU-minimum. Opinionsstödet för omsvängningen har varit med emfas och partierna är i stort sett eniga: Det var naivt, nu är det vuxet. Det är en sorts svängom som lämnar lite utrymme för lärdomar och reflektion.
Vilket nu märks när åsiktsdansen hamnat långt åt ena kanten.
I augusti presenterade dåvarande migrationsministern siffror som visade att fler utvandrar från än invandrar till Sverige, och beskrev det som positivt. Det finns få historiska exempel på framgångsrika länder som färre vill söka sig till.
Arbetskraftsinvandringen stryps så hårt att företag inte kan rekrytera. Följder märks i att exempelvis restaurangen Thaipalatset i Herrljunga stänger och att flera företag som söker högskoleutbildad personal står med vakanser som förblir tomma. Det är uteblivna vinster för både företag och stat.
”I Sverige byter man åsikter gemensamt, på kort tid och ganska unisont.”
Bidragen för att stimulera återvandring höjs kraftigt. Detta trots att utredaren Joakim Ruist – för många känd som forskaren som 2018 ville berätta om sina resultat om invandringens kostnader, inte dess effekter på migrationsdebatten – kommit fram till att det är lönlöst att höja återvandringsbidragen. Effekten riskerar mest bli att målgruppen känner sig oönskad och därför integreras sämre än i dag. Regeringen höjer bidragen, ändå och rejält.
Invandring har kommit att stämplas som negativt i sig självt. Det är ett extremt påstående och skifte, långt ifrån också moderata ståndpunkter. De senare sätter hellre tron på människors förmågor och skaparkraft i centrum. Där blir invandring en del av öppna, dynamiska samhällen där möten människor emellan skapar nya innovationer, insikter och förutsättningar för självförverkliganden.
Men det är som att den svenska debattens konsensus skapar en oförmåga till djupare diskussion. Debatten och flera åtgärder blir ytliga. Om vi ändå ska hålla med varandra, behöver vi ju inte gräva vidare i detaljerna – och då slår lätt den politiska opinionen emot invandring av bara farten i en kamp som egentligen är emot utanförskap och kriminalitet. Det för i sin tur med sig att pluralismen – att vi består av olika grupper med olika trosuppfattningar och kulturer – lätt uppfattas vara något skadligt, när det i själva verket mest skaver sunt. Och då blir de riktiga problemen, som hederskultur, alldeles för enkla att klumpa ihop med oproblematiska kulturskillnader, som religiös tro.
Och följer gör skamliga försök att kuva minoritetskulturer.
Landet lagom har gått för långt igen. Invandring är inte negativt, och andra kulturer än majoritetens måste också få synas och ta plats.
