Annons

Inte så mycket att gapa för, Juncker

Johnson såg glad ut. Juncker gapade – men inte av förvåning. Beskedet från Bryssel under torsdagsförmiddagen om ännu ett Brexitavtal ska tas för vad det är – ett försök som förmodligen ändå är förgäves.
Ledare • Publicerad 17 oktober 2019 • Uppdaterad 20 oktober 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Boris Johnson skakar hand med Jean-Claude Juncker i samband med EU-toppmötet i Bryssel som inleddes under torsdagen.
Boris Johnson skakar hand med Jean-Claude Juncker i samband med EU-toppmötet i Bryssel som inleddes under torsdagen.Foto: Francisco Seco

Det som EU:s och Storbritanniens förhandlare har kommit överens om är egentligen bara något som har funnits på bordet från första början. En hel del är omformulerat, annat har fått ny förpackning. Mycket finns kvar av det avtal som förra premiärminister Theresa May lyckades få i hamn men som sedan det brittiska parlamentets underhus vid tre tillfällen röstade ner. Det 64-sidiga avtalet innehåller många repriser.

Att EU-kommissionens avgående ordförande Jean-Claude Juncker berömde förhandlarna ska tas för vad det är, en artighet uttryckt med inte så lite förvåning i rösten. Rakt inget att gapa om, som han trots allt gjorde under torsdagens presskonferens – men då för att överrösta alla frågor som han vägrade att svara på.

Annons

Föga förvånande valde nuvarande premiärministern Boris Johnson att kommentera avtalet i sociala medier med närmast trumpska självhävdelseformuleringar:

”Vi har ett fantastiskt nytt avtal som tar tillbaka kontrollen. Nu borde parlamentet se till att få brexit genomfört på lördag så att vi kan gå vidare med andra prioriteringar som levnadskostnaderna, sjukvården, våldsbrott och miljön” skrev han på Twitter.

Den sortens språkstuvning brukar på nusvenska kallas för ”spinn” – att omformulera verkligheten så att den bättre stämmer överens med de egna ambitionerna.

Det verkligt ”fantastiska” i sammanhanget är snarare att varken Johnson eller någon annan regeringsrepresentant under torsdagen kunde eller ens ville svara på om de hade försäkringar om att avtalet skulle antas av parlamentet. Johnsons enda kommentar under torsdagseftermiddagens var att ”det enda rimliga” är att avtalet antas.

Parlamentet har frångått sina traditionella arbetsformer och kommer att vara samlat under lördagen. Då är det tänkt att avtalet ska debatteras och sedan röstas om.

Det är här det kärvar – och det vet den brittiska regeringen och omvärlden om: När omröstningen börjar, saknar Boris Johnson inte mindre än 33 mandat för att det ska kunna antas.

Folkomröstningsresultatet 2016 tog alla, inte minst den konservativa regeringen, på sängen. Det fanns helt enkelt ingen idé om hur ett utträde skulle kunna genomföras utan att detta skulle skada den brittiska unionen i grunden. När EU-födragets artikel 50 utlöstes, åtföljdes inte det beslutet av en arbetsordning som skulle ge parlamentet möjligheten att fatta det avgörande beslutet. Redan där tappade den konservativa regeringen initiativet. Dagens situation kan inte förstås utan att detta faktum uppmärksammas.

Att Theresa May kunde sitta kvar efter valförlusten 2017 berodde på en överenskommelse med nordirländska Democratic Unionist Party, vars tio mandat gav henne ett regeringsunderlag med en (!) rösts övervikt. Nu måste Boris Johnson först av allt hantera förlusten av DUP:s stöd; partiet vägrar att ge sitt stöd åt ett avtal som kan leda till att Nordirlands koppling till Storbritannien försvagas. Sättet som Johnson hanterat Brexitfrågan på sedan han i somras tog över som premiärminister, har fått inte mindre än 23 av de egna parlamentsledamöter att gå mot partilinjen i omröstningen om den så kallade ”Benn-lagen”, vilken omöjliggör ett avtalslöst utträde ur EU.

Johnsons motdrag var att i praktiken utesluta dem och förhindra att de kan nomineras på nytt i framtiden. Nu måste han helst få alla dem som han uteslöt att rösta för avtalet om han inte lyckas övertala ett obestämt antal av Labours ledamöter att i stället rösta för. Några går säkert – det finns alltid adelskap att dela ut – men knappast tillräckligt många.

Verkligheten? Det ser inte ljust ut för Johnsons ”fantastiska” avtal.

Mikael HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons