Mikael Hermansson: Inte längre vuxen uppgiften …

”Något håller på att gå sönder i Sverige”.

Det är ett av få bevingade ord som kan tillskrivas förre S-ordföranden Håkan Juholt efter hans korta partiledarperiod. Föga anade han då, att det som verkligen var trasigt var hans eget parti; själv bidrog den munvige som bekant till förstörelsen på sitt alldeles speciella sätt. Statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors beskriver konsekvenserna av denna period i en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift (2015:2) med rubriken ”Socialdemokraterna: Från klar vaghet till vag klarhet” så här:

”Under Juholt förvärrades problemen så att partiet under nästan ett år i princip förde politik mot sig självt och inte mot Alliansregeringen.”

Under Stefan Löfvens tidiga period som partiledare infann sig dock ett visst lugn i leden. Men de senaste åren har vi också fått vänja oss vid att retorik och praktik sällan hänger ihop när ledande socialdemokrater öppnar munnen. Kring valet 2014 visade Löfven att han för sin del inte hade några som helst problem med att personifiera självmotsägelsens dilemma:

På morgonen ödmjukhet inför det nya politiska landskapet och en förbindlig ton om att bryta den ”fördummande blockpolitiken. På eftermiddagen ännu en omgång kritik mot allt Allianspartiet framfört på ett sätt som snarare vittnade om att allt framtida samarbete var omöjligt. Å ena sidan front mot Alliansens ”skattesänkarpolitik”, å andra sidan ett ja till Alliansens alla jobbskatteavdrag inklusive det femte som då var aktuellt.

Den välvilliga tolkningen var då att detta kanske var en effekt av ett strategiskt val, ett sätt att hantera motstridiga viljor och intressen inom partiet och i väljarkåren. I praktiken blev intrycket kluvet. Vad ville Socialdemokraterna egentligen?

I dag är det uppenbart att Socialdemokraterna själva inte vet svaret på den frågan. Inte heller lyckas partiet övertyga om sitt handlag på den parlamentariska arenan. Det var som bekant inte Stefan Löfven som såg till att två av fyra allianspartier valde att göra upp om regeringsmakten. För Centerpartiet och Liberalernas del var det snarare Moderaternas och Kristdemokraternas ambition att bilda regering med Sverigedemokraterna som parlamentariskt underlag som fällde det avgörandet.

Låt vara att Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna på sätt och vis förverkligar något av det som upptog en stor del av Löfvens retoriska ansträngningar inför valet 2014. Men själva de 73 punkterna är till sitt politiska innehåll knappast av den arten att de återskapar något av den glans och status som partiet har förlorat. De mest uppmärksammade delarna i Januariavtalet är dessutom liberala reformer som C och L har förhandlat fram – och som är välkomna och behövliga – men utgör samtidigt exempel på en politik som bara för ett fåtal år sedan hade varit otänkbart för en socialdemokratisk regering att vilja förverkliga.

Det enda som blir tydligt av det avtalet är att det för S bara är makten som räknas.

En som tidigt använde sig av begreppet ”socialdemokratins kris” var revolutionären Rosa Luxemburg. I den skrift hon författade under sin fängelsevistelse 1915, konstaterar hon med profetisk utblick att ” … om socialdemokratin … inte längre förmår lära sig att ompröva sin hållning, då kommer den också att gå under, för att bereda plats för dem som är "vuxna den nya världens möjligheter.”

I dag är det Sverigedemokraterna som gör anspråk på att ”vara vuxna” och att tala för de väljare som Socialdemokraterna inte länge lockar. I en tid då bostadsbrist, brottslighet och larm om urholkad välfärd i kommunerna regelmässigt förklaras med att detta är en konsekvens av flyktinginvandring och mångkultur, är detta kanske trots allt inte så värst förvånande.

Vad som dock förvånar är socialdemokratins påtagliga svarslöshet.

När SVT i måndags hade sin egen mätning om svenska folkets låga förtroende för partiledarna som första nyhet, visade det sig att Jimmie Åkesson (SD) tillsammans med Ebba Bush Thor (KD) hamnade i topp. Det enda minnesvärda som landets statsminister och ordföranden för Brantings, Per-Albins, Erlanders, Palmes, Carlssons och Perssons parti fick ur sig på frågan om varför han själv rasade i förtroendemätningen var ”jag är också arg på brottsligheten!”.

Detta ”också” …

Vad mer kan Sverigedemokraterna önska sig i form av erkännande?