Ingen lösning utan Ryssland
Syrien är i dagsläget ett landområde inom vilket olika grupper, uppbackade av kringliggande stormakter, strider om inflytande.
Under den tid som våldet i Syrien pågått har värsta-scenariot sagts vara att utvecklingen skulle leda till ett inbördeskrig mellan olika etniska och religiösa grupper. Den farhågan har blivit verklighet. Internationella Röda korset klassade i måndags situationen som inbördeskrig. Händelseutvecklingen liknar den i Jugoslavien på 90-talet.
Syrienkriget visar på flera trender i vår samtid. En sådan är FN:s delvis kapsejsade roll. Organisationen är bakbunden av sina egna medlemmar. Världspolitiken handlar lika mycket om staters intressen idag som för femtio eller hundra år sedan.
Syrien är vidare ett av många exempel på en stat med koloniala rötter där det är svårt att gå från diktatur till demokrati. Egna starka institutioner saknas, och när problemen hopar sig återvänder människorna till mer jordnära identiteter som klan, etnicitet eller religion.
Hur man bygger sammanhållning från sådana förutsättningar är kärnfrågan i flera pågående konflikter som till exempel de i Libyen och Mali.
En tredje trend att notera är Rysslands återkomst som stormakt. Putinregimen spelar en avgörande roll i den syriska konflikten. En förhandlingslösning måste ha Moskvas gillande. Tyvärr innebär det förmodligen att en snabb demokratiprocess för hela Syrien är långt borta.
Ryssland har sedan kalla kriget ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen i Syrien. Dessa bibehålls lättare med en diktator vid makten, än med en opålitlig folklig opinion.
Med tanke på situationen är det viktigt att politiker från Väst för tillfället släpper drömmen om ett bästa-scenario. Assads avgång och fria val är långt borta.
I det akuta läget måste man välja det minst dåliga. I stort sett allt som stoppar dödandet är bra just nu. Kriget drabbar som alltid de oskyldiga hårdast.
Varje våldsdåd och oförätt som tillåts ske fördröjer utvecklingen mot öppenhet och demokrati, även på lång sikt.
Ledarredaktionen
