Hermansson: Det finns nu ingen gräns för det personliga ansvaret

Ledare Artikeln publicerades
Statsminister Stefan Löfven (S) och Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) under söndagens en pressträff om coronaviruset.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Statsminister Stefan Löfven (S) och Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) under söndagens en pressträff om coronaviruset.

Coronaviruset ställer allt på ända. Just nu finns det bara en väg framåt oavsett vilken strategi som myndigheterna väljer: Alla måste ta ett större ansvar, för sig själva och för hela samhället.

Söndagens mest uppseendeväckande besked var inte att Sverige inte kommer att stänga gränserna; det var väntat och säkerligen det rätta och riktiga just nu. Det får bli en fråga för de kommande utvärderingarna och slutligen för historikerna att fatta det slutgiltiga omdömet om det vägvalet.

Istället var det söndagens statsministerord om omsorg, solidaritet och ansvar, men också om ett starkt samhälle som inte lämnar någon i sticket. Dessa begrepp stannar lätt vid att vara just ord. Men inte nu, inte i coronasmittans tid.

Det vore ett svek av hittills okända mått.

Nu måste de betyda allt det som de innefatta, och ta sig konkret handling på alla nivåer.

Ansvaret för detta åvilar alla, i alla sammanhang och i varje ögonblick.

Och då kan det allra mest självklara vara det mest radikala, som detta tvätta händerna noggrannare än någonsin tidigare.

Om detta var statsminister Stefan Löfven mycket tydlig under den presskonferens han höll under söndagseftermiddagen tillsammans med representanter för Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hade det inte varit av så central betydelse för utgången av den pandemi som även omfattar Sverige, kunde det lätt ha uppfattats som lite löjligt att regeringschefen och de tre myndigheternas generaldirektörer är så fokuserade på vad som händer i handfatet.

Men nu utgör noggrann handhygien en solidaritetshandling, på samma sätt som att ta de övriga råd som formulerats i det så kallade myndighetsmeddelande på allvar:

Stanna hemma om du är sjuk eller bara krasslig, undvik att närma dig vården i onödan och avstå från att besöka äldre och andra som är i riskzonen för svåra och livshotande komplikationer av coronasmittan.

Tids nog kommer det där andra, det mer långtgående och inskränkande säkert att komma. Vare sig expertmyndigheterna eller för den delen regering och riksdag kan med säkerhet säga något om var gränserna kommer att gå:

”Vi kommer alla att behöva göra uppoffringar, det blir tufft och det kommer sannolikt att pågå länge”, sa Löfven.

En knapp timma senare kom beskedet att det nordiska flygbolaget SAS permitterar 10 000 anställda. Det kommer att komma fler, liknande besked i veckan. Och stängda gränser gör det inte lättare att hålla uppe tillverkning, handel, export och import. Permitteringar, varsel, nedläggningar och konkurser kommer efter många år av het högkonjunktur åter att bli vardagsbegrepp och något som ligger till grogrund för mer oro och ökad känsla av utsatthet.

Detta kommer att pågå länge. Det är dessutom nödvändigt att denna epidemi får ta tid, av den enkla anledningen att annars riskerar vården att klappa ihop. Att se till att den smittokurva som hastigt har växt sig allt högre pressar ner och istället får breda ut sig framåt, det bedöms vara den enda egentliga vägen framåt.

Men just nu svajar det.

Regionerna har inte tagit sitt ansvar och byggt upp de resurser de förväntas ha till sitt förfogande. Bristerna är på många ställen akuta. Landets 290 kommuner står för sin del inför svåra beslut vad avser skola och äldreomsorg. De ska i samråd med myndigheterna fatta beslut om att stänga skolor – med allt vad det innebär av att få i gång andra undervisningsformer till omfattande och systemkritiska omsorgsproblem – till att stänga särskilda boenden och liknande för besök utifrån. Ska sjukvården hinna ikapp, få fart på resursansamlingen, upphandlingen av materiel, ordning på personaltillgången, kunna prioritera de svåraste fallen krävs just uppoffringar.

Men det stannar inte där. I rådande läge kan det inte finnas någon egentlig gräns för det som nu måste gälla alla: Att ta personliga ansvaret, visa stora hjälpsamhet, ta de goda initiativen och välja att prioritera den egna offerviljan.

Och att tvätta händerna.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.